RSS Flöde

Månadsarkiv: augusti 2009

Som scener ur mina vänners liv

Vet ni, ibland när jag går in på Facebook och klickar på ”Startsida”, så att man får upp de senaste uppdateringarna från sina vänner, då … då blir jag lite imponerad ändå, över vilka vänner jag har, och hur deras liv liksom … ja, nej jag vet inte, jag har svårt att sätta ord på det här. Men jag kommer hem från att ha suttit på Vetebullen, läst Vincent och sedan Wonder Boys av Chabon (är typ halvvägs, och älskar den), och ser att jag fått lite kommentarer på Facebook. Så jag går in där, och slås av hur jäkla mycket det är som händer. Och så olika de är, dessa texter som blir till små glimtar ur mina vänners liv.

Jag kan illustrera det hela åt er, med ett par exempel (svårt att välja bland, typ, femtio, men vad fan).

____________

Fick just ett erbjudande av en främmande italiensk man; 1000:- om jag åt middag med honom ikväll. I´m thinking no.

____________

Mår bättre. Nu ska jag slita upp min fula gamla plastmatta i hallen på nervåningen och ersätta den med nåt slags trägolv. Den som hjälper mig får god en middag. Och kanske lite vin också. Om man är över 18. Det funkar också bra om man bara tittar på …och säger att jag är väldigt duktig med jämna mellanrum. Jag går igång på sånt.

____________

HATES STUPID WHINEY LITTLE GIRLS (and boys lol) THAT CRY THEIR WAY TO A SPOT AT UNI, GET OFF THE FUCKING PHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOONE some of us might actually have a shot at a future!!!!

____________

Någon som har lusta att läsa ett kort brev och kommentara, som 20 000 Bokus kunder ska få läsa?

____________

vi har fått guitar hero metallica till kontoret = min våning som består av 20-something programmerargrabbar är utrymd

____________

Fuck. Fuck fuck fuck. Fuck fuck fuck fuck fuuuck!

____________

Jag gillar den sista mest. Den skvallrar liksom om att något jävligt illa antingen har skett, eller är i stånd att ske.

Om jag inte går att finna

Om ni, av någon anledning, söker efter mig. Om ni besöker mitt hem, och inte finner mig där, åker till universitetet och inte finner mig där heller … då finns jag förmodligen på Hornsgatan 61, på det här stället.

foto: sthlmscafe.blogg.se

foto: sthlmscafe.blogg.se

Vetebullen är en plats som jag först fick nys om genom min vän Julia. Det har sedan dess blivit en plats jag besöker skrämmande ofta. Det första man ser när man går in, är en obscent stor kristallkrona som, om den skulle hänga i en vanlig bostad, omedelbart skulle utesluta alla annan tänkbar möblering. Tidigare var caféet blekt och, sanningen att säga, olidligt smaklöst, men det är hela poängen med Vetebullen. Det är, så att säga, helt i sin ordning. Och man kan få kaffe för 15 kronor och om man vill kan man lägga en femkrona när man tar påtår. Annars går det väldigt bra att ta påtår i alla fall.

På alltomstockholm.se hittar jag en kommentar om stället, som lyder:

Beställde en prinsessbit med sur grädde. Mannen i kassan sa inte ens ursäkta. Han strirrade helt tomt på mig som för att säga ”aha och?”. Otrevligaste mannen någonsin.

Jag förstår att detta kan göra vissa gäster … upprörda. Men för mig är just det hela poängen med Vetebullen. Jag får vara ifred, läsa, skriva eller tänka, och om jag någon gång vill höja blicken, så gör jag det och ser en oerhört märklig skara människor. Dessutom har Vetebullen den ljuvligaste – men långt ifrån rena eller fräscha – uteserveringen jag vet, på deras innergård. Där finns även en grå, oerhört lat och trött gårdskatt som gärna smyger in och sätter sig vid bordet, i förhoppning om att få ta del av maten. På Vetebullen skrev jag väsentliga delar av Vincent Franke, och kommer att skriva väsentliga delar av allt annat där också. Däremot kommer jag aldrig att äta något där som innehåller mejeriprodukter.

Ovan skrev jag ”tidigare”. Nu, under sommaren, har Vetebullen förmodligen bytt ägare, eftersom personalen är en annan och hela stället har genomgått en sorts smygrenovering. Fåtöljerna, som tidigare var plaststolar, är nu riktigt sköna. Och väggarna, tidigare bleka och sjuka, är nu murrigt mörkbruna. Men, givetvis – kristallkronan finns kvar. Kaffe för 15 kronor finns kvar. Den frivilliga påtårsfemkronan finns kvar. Och den underbara uteserveringen finns kvar.

Som sagt. Nu vet ni var jag är att finna.

Gör om

Kommer ni ihåg att jag tidigare i somras (jag säger ”tidigare i …” för sommaren är fan inte slut än) funderade över dialogformat och sånt? Well, jag följde råden i inläggets kommentarer, och fixade till det hela. Nu, igår, skrev jag ut manuset igen. Och insåg att jag kan ta bort hälften av de ändringar jag gjorde. Det är inte bara så att jag kan det, det är även så att det blir bättre om jag gör det. Det beror inte på kommentarerna jag fick – de var tvärtom väldigt bra – utan enbart på att jag själv överdrev hela skiten, precis som jag var rädd att jag skulle göra.

Oh, man. Jag visste väl att det skulle bli så, att jag skulle overdo hela skiten. Nu – back to basics. Som tur är har jag 1) ett kort manus och 2) relativt få dialoger. Plus att det här ger mig möjligheten att gå igenom de pyttesmå avsnitt jag skrivit till sedan senaste utskriften. Så, ja, jag vet inte, egentligen är väl det här bara positivt.

Men oh, man. Det tar aldrig slut, det här.

CC:s samvete: Nå, här har du nu ditt manus. Hur tyckte du att det gick, det här? Kan det bli bättre?

CC: Ja … ja, det är klart att det kan.

CC:s samvete: Mycket?

CC: Förmodligen.

CC:s samvete: Vet du hur du kan få det bättre själv?

CC: Ja … de där dialogerna, till exempel, de … de blir inte-

CC:s samvete: Gör om.

CC: Men …

CC:s samvete: Nej. Gör om.

CC: Men i början av nästa vecka ska jag ändå-

CC:s samvete: Hör du dåligt, eller? GÖR OM.

CC: (slagen.)

Jag får ett mail från Mela, som bifogar en bild

foto: leloveimage.blogspot.com

foto: leloveimage.blogspot.com

Är den inte lite fin, säg?

En helt ny värld

Hörrni, vi ska väl vara ärliga med varandra här. Den här sidan har ändå sisådär ett par hundra sidvisningar om dagen nu, och även om det inte är KENZA-storlek, det här, så är det ändå dags att jag visar upp min ärliga sida lite mer.

För någon vecka sedan gick jag upp oerhört tidigt för att ”få lite gjort” medan Mela låg och sov. Det gick fantastiskt dåligt – jag var alldeles för trött för att vara kreativ, åtminstone under den första vakna halvtimmen. Och ett par dagar innan det, hade jag och Mela hittat en blogg via Alex Schulmans (fantastiska) pappablogg, och förundrat stirrat på en videopost.

I den här bloggen anade jag att något inte stod rätt till; hon gjorde sig lustig över någon som tydligen kallas för ”Kissie”. Jag gick in på bloggportalen.se, och hittade Kissies blogg. Och kort därefter, en blogg som tydligen heter ”PAOW”. Och nästan genast, ”Gaybloggen”. Det tar emot att göra länkar av det här, men jag känner att det är ett måste för att ni liksom ska förstå. För att ni ska förstå hur ärlig jag verkligen är just nu.

Då, klockan 06:15 ungefär, stod det snart klart för mig att något hade hänt här. Dessa personer, de känner varandra på något vis. Och relationer – tja, jag vet inte vad man ska kalla det annars, även om ”relationer” ger fel associationer – har brustit, och nya har skapats. Det här, förstod jag snabbt, var ett stort ”bloggbråk”. Och alla skrev de om ”falskhet”, ”saker som hänt”, ”skitsnack”, etc., och jag kände, där och då, ett oerhört behov av att förstå vad som hänt. Jag kände på mig att här fanns det en riktigt snaskig historia, något jag kunde gotta mig i sådär på morgonkvisten. Sedan kände jag mig som en oerhört föråldrad person som sitter i gungstol med en skvallertidning framför sig, eller sitter i gungstol tillsammans med fem andra åldringar i fem andra gungstolar, och skvallrar om ”bekanta”.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det som hände. Jag är inte stolt över det, men jag står för att jag gjorde det. Så. Jag har med oväntat intresse grävt mig in i ett bloggbråk mellan ett par tonåringar som skriver oerhört dåliga bloggar och som lever i Stockholms innerstad. Det, ni. Det trodde ni inte om grabben som (visserligen kort) recenserade Hypnotisören, eller tog bild på så fin gammal kultur som ett exemplar av Highsmiths The Talented Mr. Ripley, eller älskar Watchmen. Eller så trodde ni det. Efteråt, erkände jag det här för Mela, vilket gjorde att hon först skrattade åt mig, och sen satte sig vid datorn för att kolla in ”bråket”. Jag erkände det även för Molly, men jag ska inte avslöja Mollys reaktion. (Vi kan kanske säga som så, att hon inte var helt oinsatt i det här, hon heller.)

Nåväl.

Hur som helst. Efter att ha tagit mig igenom den här krisen (det är så jag tänker på det nu i efterhand) har jag nu börjat studera de här bloggarna på ett lite mer samlat sätt. Och, det är ju otroligt intressant, det här, egentligen. Anledningen, är att bloggarna är oerhört stora. Medan jag har några hundra sidvisningar om dagen, har de några hundratusen. Gaybloggen, Kissies och Paows bloggar, är var och en större än Alex Schulmans blogg! Det är ju fullständigt enastående. Se själva.

Bloggarna är alltså i praktiken dagböcker, skrivna av personer i åldern sexton till arton år. De är blonda, solbrända, har rosamålade läppar, rika föräldrar och dyra märkeskläder. De fikar på de heta ställena i gallerior och kring Stureplan och går på klubbar som Village och Hell’s Kitchen. När en av dem ska skriva att hon gör något varje dag (”dagligen”) så skriver hon vardagligen. Det är lite som när Homer säger att ”CSI Miami investigateded it.” Om de talar om en intervju i bestämd form, blir det interjuven. Sorgligt blir sorligt. Tragik blir till en sorts ljud, alltså. Det här är människor som, trots stundande myndighetsålder, behöver lära sig stava.

Jag undrar vad som driver dessa unga, rika människor, och så blir jag lite ledsen. De verkar inte lyckliga, inte alls. Varje inlägg är en glädjelös och sorgefri beskrivning av dagen. Det verkar finnas en meningslöshet i hela deras tillvaro. De tar ”springtaxi, bara för att ha testat på det lixom.” Jag menar, vem gör så om inte någon som egentligen ser sin tillvaro som alldeles meningslös?

Jag kan inte släppa det här; det är som att fått en inblick i en helt ny värld. En värld som gör mig förundrad och nyfiken. Och, eftersom bloggarna är så oerhört stora – lite, lite skrämd.

God morgon, förresten.

Ur intervju #2 med Vincent

Bakgrunden till dessa intervjuer, och ett utdrag ur den första, kan ni läsa här. Andra gången jag träffade Vincent, möttes vi utanför Systembolaget vid Medborgarplatsen. Han hade ”ärenden att göra” i området, förklarade han i telefon. Eftersom den första intervjun nästan blev ett tillfälle av ”dokumentär action” när han, blödande och paranoid, var övertygad om att en brevbärare skuggade oss, så bestämde jag mig för att starta bandspelaren redan innan vi satt oss ner för att tala den här gången. Jag hade, så att säga, mina misstankar om att den här gången skulle bli ett liknande möte. Nedan följer ett utdrag ur den andra intervjun, genomförd sommaren 2008, drygt två veckor efter att vi träffats förra gången.

____________

(skrapande och väsande ljud, mikrofonen stryker mot jackfickans tyg).

CC: Hej, hur är det?

VF: (på avstånd) Hej, du, jag ska bara in här lite snabbt.

CC: Nu?

VF: Ja, jag måste få i mig nåt innan vi kör. Sen är det en grej till jag måste fixa, bara. Inget konstigt.

CC: Gå in, du, jag kan vänta utanför. Jag behöver ändå titta på mina … anteckningar … från förra intervjun.

VF: Visst, visst.

(Vincent går in, och kommer ut efter ett par minuter.)

CC: Vad är det du (ljudet av en kork som skruvas av), men ska du dricka vodka så här ti- … okej. Hur mår du?

VF: Bra, alldeles utmärkt. Lite ont om pengar, bara.

CC: Du köpte nyss sprit för tvåhundra spänn.

VF: Det här är inte sprit. Det här är för min funktionsförmåga. Jag behöver betala för min, medan du får din gratis, ja, fan, du tjänar ju till och med pengar på den.

CC: Ja, ja det är sant. Nej, tack, jag vill inte ha.

VF: Vi ska till banken.

CC: Okej … vad ska du-

VF: Det tar inte lång tid. Inte lång tid alls.

CC: Okej.

(Vi går till bankkontoret på andra sidan Medborgarplatsen.)

VF: (prassel) Här, ta på dig den här.

CC: Vad är … strumpbyxor.

VF: Nylonstrumpbyxor.

CC: Vad … vad ska jag ha dem till?

VF: Över huvudet, din idiot. Ta på dig dem.

CC: Vad fan ska du göra?

VF: Vi ska göra ett hastigt … bankbesök.

CC: Bes- vad fan, Vincent, ta bort den där!

VF: Men det var då fan vad du ska tjata, den är inte ens laddad. Ska du hänga på, eller? Lite bättre timlön än den där akademiska skiten du håller på med.

CC: Nej, jag ska inte hänga på, och det ska fan inte du heller. Lägg undan den där nu, folk stirrar ju, för helv-

VF: Ses sen.

CC: Vincent, nej, jag spelar in det här, det kan bli teknisk bevisning, kom tillb- Vincent! Fan, fan, fan, helvete, shit, jag måste stänga av den h- (skrap)

VF: (dörrgnissel) UPP MED (skrap) -ÄNDERNA ERA JÄV- (skrap) (klick)

Dålig stil

Idag har jag varit på två viktiga möten. Båda gångerna drack jag kaffe (en gång automatkaffe i pappkopp, en gång bryggkaffe i porslinskopp) . Ingen av gångerna kom jag ihåg att ta med mig koppen när jag gick. Illa, Christoffer. Mycket illa. Tur att ingen av dem var arbetsintervjuer. Det är inte första gången det här händer, detta med kopparna. Efteråt tänker jag alltid att det måste ge så dåliga indikationer på vem den här tankspridde idioten till hallänning är.

Jaha, ja, här tror man tydligen att vi både städar och diskar efter herrn, jodå. Så tänker jag att de tänker.

De gick bra, i övrigt, mötena. Mycket bra. Om det inte vore för dessa koppar.

Tillståndsillustration

motiv: Evas whiteboard, maj 2009

motiv: Evas whiteboard, maj 2009

I våras lade jag fram min d-uppsats i kriminologi. Jag skrev om kvinnor som upplevt våld i nära relationer, och hade en alldeles, alldeles fantastisk handledare. Hon är nog den skickligaste kriminolog jag träffat. Jag skulle kunna berätta många historier om henne i den här bloggen, och en dag kommer jag nog att göra det.

Hur som helst. Imorgon, klockan åtta, ska jag sitta på hennes rum igen. Jag, som vill ta en masterexamen om det nu är så att doktorandtjänsten piper sig i höst, ska skriva en andra d-uppsats (”Examensarbete II”, på fackspråk) och Eva har ”en idé”, messade hon i helgen. Den kommer förmodligen att handla om hatbrott, vilket är det område jag just nu intresserar mig för (det kan tolkas som att ligga i närheten av våld i nära relationer, men också som ljusår bort).

På t-banan hem – efter att ha sagt hejdå till Mela – kom jag att tänka på den här bilden. Den är från i maj, under slutfasen av uppsatsskrivandet, och Eva har illustrerat mitt, och uppsatsens, då aktuella ”tillstånd”. I efterhand har jag svårt att förstår vad den visar, men just då var den fullt förståelig. Det kanske säger mer om mitt dåvarande ”tillstånd” än om Eva, egentligen. Ser ni mig i bilden? Jag är där nere, till vänster, i rött, och tydligen befinner jag mig i en Kriminologi-/VNR-/Forskningsbubbla som jag liksom lite prövande känner på. Det är en väldigt bra illustration, faktiskt. Det var (är) precis så det var (är).

Hur som helst. Så är det att 1) läsa kriminologi, 2) skriva d-uppsats, och 3) göra det för Eva. I vår ska jag göra alla tre igen (ja – det är nästan ett halvår kvar, men när det gäller d-uppsatsen måste tankeverksamheten börja i tid).

Bara så att ni vet vad som eventuellt kommer att vänta, alltså.

God kväll, vänner.

Nej, men hej!

motiv: yours truly. foto: mela.

motiv: yours truly. foto: mela.

Killen med det sneda flinet – nej, men hej!

”Fönstret” – ett drama i fem bilder

Okej, hörrni, jag vet att det bara var en liten stund sedan jag bloggade sist, men det har hänt något här, i min lägenhet. Något stort, något som inte tidigare har skett. Jag lyckades, för en gångs skull,  fånga det här förloppet på bild.

Det är nämligen så, att det finns två fönster i min lägenhet – ett litet och ett stort. Det lilla har alltid varit enkelt att öppna; det andra omöjligt. Jag ska inte tråka ut er med det tekniska (delvis eftersom jag själv inte är helt klar över hur det går till, det här) men det är på den nivån att hyresgästen före mig skrev en mycket, mycket ångestfull och frustrerad lapp till mig, där hon informerade mig om att hon verkligen, verkligen försökt få upp det stora fönstret, men att ”det verkar helt jäkla omöjligt!” Inledningsvis tänkte jag att, det här var ju ett smart sätt att komma undan. Men snart insåg jag att det förmodligen var just omöjligt.

Detta fönster – eller snarare omöjligheten i att inte kunna tvätta utsidan av det – har under lång tid gjort Mela oerhört provocerad och upprörd. Hon har varit obeskrivligt arg på det här fönstret, jag misstänker att hon blivit lite upprörd varje gång hon sett det i ögonvrån.

fönster 1

Dagens försök att öppna fönstret inleddes på samma sätt. Ovan ser ni hur Mela än en gång ger sig i kast med detta fönster (det till höger i bild, för att vara övertydlig). Hon står där, och hon vrider och vränger och använder mejsel och hammare och frustar och grymtar som en riktig byggarbetare. Min roll i det här skedet, är den av en betraktare. Jag gör inte så mycket, står mest i bakgrunden och mm:ar och jaså:ar åt det Mela säger.

fönster 2

Tills luften går ur henne, och hon sjunker ner. Här, i detta ögonblick, är jag mycket, mycket försiktig. Jag säger inte så mycket, vet att hon är nära att ”förlora” (något Mela aldrig gör). Jag vet att hon antingen kommer att slå till mig eller be om en kram. Det här är förloppets botten. Mörkare än så kan det inte bli. Titta, ser hon inte uppgiven ut, Mela?

fönster 3

Sedan fortsätter hon, en gång till. Och ja, jag vet inte exakt vad som händer, faktiskt. Jag vänder ryggen till, jag tror att jag publicerar inlägget om Sara Lövestam och Udda nedan, och sedan, vet ni … sedan hör jag ett klick, och när jag ser upp, då möts jag av det här:

fönster 4

Ser ni hur glad hon är här? TITTA! JAG FICK UPP DET! DET ÄR ÖPPET! NU KAN JAG …

fönster 5

… äntligen städa det.

Hon blir helt till sig här, Mela. Hon smäller upp fönstret och nästan springer till diskbänken där hon tappar upp vatten och rengöringsmedel i en röd liten bytta, och ställer sig sedan här. Hon gör rent fönstret med ett sådant nöje att jag står stum av häpnad, och bara kan lyfta kameran en gång till och ta den här bilden.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.