RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2009

CCTV önskar God Jul

Playlist

Om ni tröttnar på Nat King Cole, Tänd Ett Ljus-jävlarna och Band Aid, kan ni lyssna på de här låtarna, som inte bara är bra julmusik, utan dessutom är fantastiska låtar/versioner av fantastiska jullåtar. Nåväl. Ni förstår.

——

Spotlight on Christmas - – Rufus Wainwright

Must be Santa – - Bob Dylan

Last Christmas – - Jimmy Eat World

White Christmas – - Bright Eyes

A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss) – - Glasvegas

Maybe This Christmas – - Ron Sexsmith

Little Drummer Boy – - Dandy Warhols

Christmas Is Going To The Dogs – - Eels

Blue Christmas - – Bright Eyes

In Like A Lion (Always Winter) – - Relient K

Angel, Won’t You Call Me – - The Decemberists

The Christmas Song – - The Raveonettes

Keegan’s Christmas – - Marcy Playground

Come on Santa – - The Raveonettes

Winter – - Joshua Radin

Lua – - Conor Oberst/Gillian Welch

12.23.95 – - Jimmy Eat World

Fairytale Of New York – - Jesse Malin

Have Yourself A Merry Little Christmas – - Bright Eyes

(en bantad Spotify-version finns HÄR, med de låtar ur listan som finns tillgängliga där … men ni behöver verkligen höra Bright Eyes jul-ep (kolla Youtube) och Dylans Christmas in the Heart-skiva.)

Gott tecken?

Jag har fysisk skrivkramp. Min högerhand, mitt i ett ord gav den upp, stelnade till och kändes med ens som om en osynlig långtradare rullat över den. Nu kan jag knappt röra den, den måste hänga slapp och värdelös vid min sida för att inte gå sönder, känns det som. Det är belöningen man får för att skriva det första utkastet av varje kapitel för hand. Så ni vet.

Återkommer.

Så vet man att det här med sociala medier har gått för långt

Gävlebocken twittrar.

Seriöst, den gör det.

Angående människor som ”är ute och reser”

Det finns en tidning här nere i Halmstad, som kommer en gång i månaden, och heter Entré. Det är en intressant tidning, på många vis. Jag ska själv vara med i den i ett kommande nummer, bestämdes det igår. Jag har ju så dålig koll på Halmstadtidningar numera, men det föll sig så pass lämpligt att december-numret (den kommer en gång i månaden) kom med Hallandsposten idag. Och det är inte just Entré eller Halmstad eller så, som det här handlar om, utan om människor som, som det heter, ”är ute och reser”. Tidningen har just detta, hallänningar som är ute och reser, som tema denna månad.

Jag sitter på sängkanten (jag har ont i ryggen, av någon anledning) här nere och läser lite. Blir fascinerad, storögd och förvirrad. De är i min ålder, kommer från – vad det verkar – liknande bakgrunder, och lever helt annorlunda liv. Reportaget har små korta listor, ni vet, ålder:, kommer från:, och så vidare. Och så är det en av dessa punkter som fångar min uppmärksamhet; jobbar med i Sverige:. Det är denna punkt jag finner så intressant. De här kvinnorna – fascinerande nog, har tidningen enbart tagit med kvinnor i reportaget – är omkring tjugo år. Angående vad de jobbar med i Sverige, svarar de (och jag citerar):

Nada.

Inget just nu.

Jobbade ihop alla pengar i Oslo, har inget nuvarande jobb.

Livsnjutare som planerar sina framtida stordåd.

Smider nya planer inför framtiden.

Ingenting just nu, men har planer inför kommande höst och vinter.

Jobbade som kassörsöka och trädgårdsarbetare. Ska påbörja universitetsstudier till hösten.

Packar flyttlådorna tillbaka till Oslo.

En glad musikalisk brevbärare.

Thaiboxare, personlig tränare, kostrådgivare, dörrvakt.

Som ni ser, har jag strukturerat upp de här svaren i ett sorts flöde mellan två ändar. De sex första svaren skulle, i sak, kunna sammanfattas som ”ingenting”. Nu är ju de här svaren inte så utförliga, så jag har så att säga enbart tagit dem at face value, som det heter, och ska inte göra någon djupare analys av dem. Men sett med den linsen, är ”Livsnjutare” som ”smider planer” innehållslösa begrepp; ingenting.

Nåväl. Från ingenting till något som bör kunna kallas ”Har fast arbete”, alltså. Men vad som kan skådas ovan, är en klar övervikt åt ett håll – det är fler som är närmare att göra ingenting än det är som har någon sorts arbete (det finns också en viss åldersfaktor här; thaiboxaren är äldst av kvinnorna i reportaget). Syftet med resan varierar mellan att ”njuta av livet”, till att ”carpe diem!” till att ”jobba lite, åka mycket, rippa mer, njuta mest”. Vissa vill ”se världens alla hörn” och ”njuta av livet”. Begreppet ”kultur” finns med en gång.

Det här fascinerar mig. Jag vill inte låta kritisk eller sarkastisk eller så. Jag är inte den som brukar poängtera sånt här, men den här gången gör jag det för det kan faktiskt misstolkas. Men är den här livsåskådningen vanlig bland människor ”som reser”? Jag undrar det. De här människorna är så långt ifrån mig. Jag undrar vad vi skulle tala om, om vi hamnade mitt emot varandra under en middag. Jag undrar om jag skulle ha trevligt om jag reste med dem. Sannolikt inte, men det beror nog mer på mig än på dem. Jag undrar om de trivs med den här sortens liv. Själv skulle jag bli galen, ända in i ryggraden skulle jag skaka till som av en enorm kyla.

”Ingenting.”

Jag undrar hur vi, som en gång bör ha varit så lika, blev så olika.

Jag är i Halmstad

Jag är i Halmstad inför julen, tog ett absurt tidigt tåg från Stockholm i morse. Nu är jag hur som helst här, och för lillebror visar jag upp mina två inhandlade julklappar till mor och far. ”Vi måste komma på ett rim också”, säger jag till honom. Och då, ser ni, då rimmar lillebror på ordet ”pengar” med ordet ”pengar”.

CCTV om ett barnförbjudet julklappstips (Chuck Palahniuk – ”Snuff”)

Svar på diverse frågor jag fått i diverse former och sammanhang

Vad ska man köpa till (enter: namn) i julklapp? Säg ett julklappstips.

Köp inte en ”upplevelse”, en ”spikmatta” eller något annat ”trendigt” och – därmed – värdelöst. Köp något folk vill ha eller behöver; helst både och. Typ dvd-boxen med alla säsonger, inklusive julspecialen, av originalversionen av The Office, kanske den bästa tv-serien någonsin (jag säger inte att det är den bästa, men den kan vara det). Det är något folk borde vilja ha och, i tider som dessa, sannerligen behöver. Om du inte hittar The Office, fungerar Gervais och Merchants andra serie, Extras, i princip lika bra. Se bara till så att julspecialen av Extras är med i julklappsboxen. Utan den är inte din julklapp fullständig, för julspecialen är … magisk.

Hur går det egentligen med min bok?

Den är klar! I slutet av förra veckan skickade jag mina sista ändringsförslag till min finfina redaktör Anna. Det allra sista vi bestämde oss för att ändra, var det introducerande citatet. Citatet är viktigt för mig, och inledningsvis var det ett – enligt mig – vackert citat av John Berryman (en amerikansk poet). Det fångade stämningen perfekt, tyckte jag, och redan innan jag hade skrivit en enda rad i Vincent satt det i Word-dokumentet. Men nu, i slutet, blev jag lite tveksam över det, och nu är det ändrat till ett annat, betydligt bättre sådant. Om allt går som det ska, trycks Fallet Vincent Franke någon gång före jul.

Är jag nöjd med boken?

Nej, men jag är tillräckligt nöjd. Det finns en – viktig! – skillnad i att vara ”nöjd” och att vara ”tillräckligt nöjd”. Helt nöjd kommer jag aldrig att bli.

När släpps boken?

24:e mars 2010. Den kan gå att få tag på tidigare, dock, 24:e mars är bara den första dagen som media har ”officiell” rätt att recensera boken (vilket nästan ingen ändå bryr sig om längre; datumet är mest symboliskt).

Vad ska jag göra nu då?

Skriva nästa bok och – förhoppningsvis – bli doktorand i kriminologi till våren. Jag har sökt in till forskarutbildningen, och huruvida jag blir antagen eller ej är inte klart förrän i slutet av januari. Om jag inte blir antagen, fortsätter jag att skriva på nästa bok och pluggar som vanligt, med två kurser och en uppsats. Om jag blir antagen, börjar jag forskarutbildningen och skriver på nästa bok.

Hur går det med skrivandet?

Jo, tack, det har just börjat gå bra igen. Jag hade 70 sidor av ett nytt manus, första delen av en trilogi jag just nu kallar ”Fattigman”. Det är en berättelse om två bröder. Hur som helst, de 70 sidorna skrotade jag så sent som i fredags. Majoriteten av dem har kommit till i sporadiska spott under hösten, och det gjorde dem … tja, otillräckliga. De höll inte. Så är det för mig; ibland behöver jag komma typ en fjärdedel in i ett manus innan jag inser att jag är på väg åt fel håll. Nu har jag börjat om, och skrivit drygt tre kapitel, men det är en hel del klipp-och-klistra från de förra sidorna; de gamla höll kanske inte rakt igenom men vissa delar var finfina. Storyn är i stort densamma, den berättas bara med högre effektivitet och tyngre driv. Jag hoppas innerligt att ni kommer att tycka om den, när ni får den i händerna om typ … två år. Eller nåt.

Vad ska jag göra i jul?

Jag ska ta mig ner till Halmstad och fira jul där, med mina föräldrar och min bror. Det ska bli fint, det. Jag åker redan den artonde, på fredag, eftersom jag … kan. Målet är, dessutom, att ha 70 (nya) sidor manus i mitt Word-dokument när julhelgen är över. Det återstår att se om det lyckas.

Vad ska jag göra på nyår?

Jag ska faktiskt göra något så märkligt som att inte fira det särskilt mycket. Det stundar ju ett nytt årtionde och allt, och mitt 10-tal (om man så säger) hoppas jag blir betydligt lugnare än mitt 00-tal. På vissa sätt, i alla fall. 00-talet har på vissa sätt varit ett jävla årtionde, tycker ni inte? Det har kommit mycket fint ur det, men också mycket piss och hat och skit. Hur som helst – därför ska jag fira det i Borlänge, med Mela och hennes familj, som, enligt Mela, ”inte firar nyår. Vi äter mest mat och dricker alkoholfri cider vid midnatt.” I mina öron låter det, faktiskt, alldeles ljuvligt lugnt och kärleksfullt – som jag hoppas att mitt 10-tal blir. Så.

Hur är egentligen Jan Guillou i verkligheten?

Jag har ingen aning. Jag har, trots att vi vid ett flertal tillfällen vistats inom en meters avstånd, ännu inte utbytt ett enda ord med honom. Jag har inte vågat.

Debutanttext

För några månader sedan skrev jag en debutanttext till Svensk Bokhandels vårkatalog. Det är något alla debutanter gör, tydligen. Min text byggde ganska mycket på ett blogginlägg från i somras, skrivet i dagar då jag på allvar försökte besvara frågan, vad skriver jag om? Det var ofantligt svårt, men jag tror att det gick ganska bra. Hur som helst. Nu finns debutanttexten uppe på Piratförlagets hemsida. Min enda eventuella invändning är att förlaget stavat ”apropå” som ”appropå”.

Det känns ju tryggt, tycker ni inte? Känns ju lovande inför det som komma skall. Mycket lovande.

I alla fall – ni finner texten HÄR.

Titta! Jag finns! På Riktigt!

Okej, hörrni, jag vet att det är väldigt mycket ”Jag! Jag! Jag!” just nu, och inte lika mycket ”Vi! Vi! Vi!” som det brukar (?). Men nu, förstår ni, har något avgörande inträffat. Om ni klickar HÄR, så kommer ni nämligen till följande sida.

Det innebär att jag från och med nu finns i samma rullgardinsmeny som Mikael Fant, Jan Guillou, Roslund & Hellström och Sara Lövestam; tre författare och ett författarpar som gett mig några av de finaste läsupplevelserna jag haft i år. Det. Det är ju nästan overkligt att jag finns där, jag också. I samma meny.

Hur som helst – just nu är min lilla sida näst intill tom, bortsett från texten på förstasidan. Men som jag har förstått det, är författarnas respektive sidor relativt personliga och unika, bortsett från dess gemensamma struktur. Det innebär att ni sannolikt kommer att kunna finna små saker där framöver. Bland annat Spotify-playlisten till Fallet Vincent Franke som jag har satt ihop, för er som klarar av att både läsa och lyssna på musik samtidigt (jag vet inte hur ni gör det, men jag vet att ni finns). Den kombinationen, playlisten och boken, kommer nog att kunna ge er en riktigt fet upplevelse. Hoppas jag.

Nåväl. Nu räcker det. Nu håller jag käft.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.