RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2009

Svar på diverse frågor jag fått i diverse former och sammanhang

Vad ska man köpa till (enter: namn) i julklapp? Säg ett julklappstips.

Köp inte en ”upplevelse”, en ”spikmatta” eller något annat ”trendigt” och – därmed – värdelöst. Köp något folk vill ha eller behöver; helst både och. Typ dvd-boxen med alla säsonger, inklusive julspecialen, av originalversionen av The Office, kanske den bästa tv-serien någonsin (jag säger inte att det är den bästa, men den kan vara det). Det är något folk borde vilja ha och, i tider som dessa, sannerligen behöver. Om du inte hittar The Office, fungerar Gervais och Merchants andra serie, Extras, i princip lika bra. Se bara till så att julspecialen av Extras är med i julklappsboxen. Utan den är inte din julklapp fullständig, för julspecialen är … magisk.

Hur går det egentligen med min bok?

Den är klar! I slutet av förra veckan skickade jag mina sista ändringsförslag till min finfina redaktör Anna. Det allra sista vi bestämde oss för att ändra, var det introducerande citatet. Citatet är viktigt för mig, och inledningsvis var det ett – enligt mig – vackert citat av John Berryman (en amerikansk poet). Det fångade stämningen perfekt, tyckte jag, och redan innan jag hade skrivit en enda rad i Vincent satt det i Word-dokumentet. Men nu, i slutet, blev jag lite tveksam över det, och nu är det ändrat till ett annat, betydligt bättre sådant. Om allt går som det ska, trycks Fallet Vincent Franke någon gång före jul.

Är jag nöjd med boken?

Nej, men jag är tillräckligt nöjd. Det finns en – viktig! – skillnad i att vara ”nöjd” och att vara ”tillräckligt nöjd”. Helt nöjd kommer jag aldrig att bli.

När släpps boken?

24:e mars 2010. Den kan gå att få tag på tidigare, dock, 24:e mars är bara den första dagen som media har ”officiell” rätt att recensera boken (vilket nästan ingen ändå bryr sig om längre; datumet är mest symboliskt).

Vad ska jag göra nu då?

Skriva nästa bok och – förhoppningsvis – bli doktorand i kriminologi till våren. Jag har sökt in till forskarutbildningen, och huruvida jag blir antagen eller ej är inte klart förrän i slutet av januari. Om jag inte blir antagen, fortsätter jag att skriva på nästa bok och pluggar som vanligt, med två kurser och en uppsats. Om jag blir antagen, börjar jag forskarutbildningen och skriver på nästa bok.

Hur går det med skrivandet?

Jo, tack, det har just börjat gå bra igen. Jag hade 70 sidor av ett nytt manus, första delen av en trilogi jag just nu kallar ”Fattigman”. Det är en berättelse om två bröder. Hur som helst, de 70 sidorna skrotade jag så sent som i fredags. Majoriteten av dem har kommit till i sporadiska spott under hösten, och det gjorde dem … tja, otillräckliga. De höll inte. Så är det för mig; ibland behöver jag komma typ en fjärdedel in i ett manus innan jag inser att jag är på väg åt fel håll. Nu har jag börjat om, och skrivit drygt tre kapitel, men det är en hel del klipp-och-klistra från de förra sidorna; de gamla höll kanske inte rakt igenom men vissa delar var finfina. Storyn är i stort densamma, den berättas bara med högre effektivitet och tyngre driv. Jag hoppas innerligt att ni kommer att tycka om den, när ni får den i händerna om typ … två år. Eller nåt.

Vad ska jag göra i jul?

Jag ska ta mig ner till Halmstad och fira jul där, med mina föräldrar och min bror. Det ska bli fint, det. Jag åker redan den artonde, på fredag, eftersom jag … kan. Målet är, dessutom, att ha 70 (nya) sidor manus i mitt Word-dokument när julhelgen är över. Det återstår att se om det lyckas.

Vad ska jag göra på nyår?

Jag ska faktiskt göra något så märkligt som att inte fira det särskilt mycket. Det stundar ju ett nytt årtionde och allt, och mitt 10-tal (om man så säger) hoppas jag blir betydligt lugnare än mitt 00-tal. På vissa sätt, i alla fall. 00-talet har på vissa sätt varit ett jävla årtionde, tycker ni inte? Det har kommit mycket fint ur det, men också mycket piss och hat och skit. Hur som helst – därför ska jag fira det i Borlänge, med Mela och hennes familj, som, enligt Mela, ”inte firar nyår. Vi äter mest mat och dricker alkoholfri cider vid midnatt.” I mina öron låter det, faktiskt, alldeles ljuvligt lugnt och kärleksfullt – som jag hoppas att mitt 10-tal blir. Så.

Hur är egentligen Jan Guillou i verkligheten?

Jag har ingen aning. Jag har, trots att vi vid ett flertal tillfällen vistats inom en meters avstånd, ännu inte utbytt ett enda ord med honom. Jag har inte vågat.

Debutanttext

För några månader sedan skrev jag en debutanttext till Svensk Bokhandels vårkatalog. Det är något alla debutanter gör, tydligen. Min text byggde ganska mycket på ett blogginlägg från i somras, skrivet i dagar då jag på allvar försökte besvara frågan, vad skriver jag om? Det var ofantligt svårt, men jag tror att det gick ganska bra. Hur som helst. Nu finns debutanttexten uppe på Piratförlagets hemsida. Min enda eventuella invändning är att förlaget stavat ”apropå” som ”appropå”.

Det känns ju tryggt, tycker ni inte? Känns ju lovande inför det som komma skall. Mycket lovande.

I alla fall – ni finner texten HÄR.

Titta! Jag finns! På Riktigt!

Okej, hörrni, jag vet att det är väldigt mycket ”Jag! Jag! Jag!” just nu, och inte lika mycket ”Vi! Vi! Vi!” som det brukar (?). Men nu, förstår ni, har något avgörande inträffat. Om ni klickar HÄR, så kommer ni nämligen till följande sida.

Det innebär att jag från och med nu finns i samma rullgardinsmeny som Mikael Fant, Jan Guillou, Roslund & Hellström och Sara Lövestam; tre författare och ett författarpar som gett mig några av de finaste läsupplevelserna jag haft i år. Det. Det är ju nästan overkligt att jag finns där, jag också. I samma meny.

Hur som helst – just nu är min lilla sida näst intill tom, bortsett från texten på förstasidan. Men som jag har förstått det, är författarnas respektive sidor relativt personliga och unika, bortsett från dess gemensamma struktur. Det innebär att ni sannolikt kommer att kunna finna små saker där framöver. Bland annat Spotify-playlisten till Fallet Vincent Franke som jag har satt ihop, för er som klarar av att både läsa och lyssna på musik samtidigt (jag vet inte hur ni gör det, men jag vet att ni finns). Den kombinationen, playlisten och boken, kommer nog att kunna ge er en riktigt fet upplevelse. Hoppas jag.

Nåväl. Nu räcker det. Nu håller jag käft.

Jag ger er: omslaget till ”Fallet Vincent Franke”

Varsågoda, mina vänner. Här är omslaget till boken. Det är allra snyggast om man har det i ganska stort format, så jag smäller upp det lite här (om man vill ha det i titta-på-varje-bokstav-i-detalj-stor version; klicka på bilden).

Där har ni det. Vad tycker ni? Var ärliga nu.

CCTV om Kaminmannen och julklappstips

Eftersom gårdagens videoinlägg blev något av en succé (nja, inte riktigt, men det är praktiskt och enkelt), fortsätter jag med det här. Eftersom klippet blev så långt den här gången fick jag dela upp det i två delar. Det tog ungefär sex gånger så lång tid som att spela in klippet. Jag fick ladda ner program, krångla med splitters och iMovie och fan vet allt, utan att lyckas. Till slut insåg jag att det fanns en ”puts”-funktion i Quicktime. Genomförde delningen på trettio sekunder. Sånt här – att lägga en timme av mitt liv på att leta efter ett program som kan dela upp en videofil i två delar, för att sedan inse att jag kunnat göra det på under en minut om jag bara varit tillräckligt uppmärksam – gör mig oerhört frustrerad över att vara jag. Nåväl, vänner. Vad tycker ni? Blev det lite långt den här gången? Hm, ja, kanske.

Christoffers Allra Första Videoinlägg

Att värna om främlingar

Igår, på t-banan från universitetet, står jag upp, lutar ryggen mot en av de där plexiglasväggarna som det finns fyra av vid varje dörr. Står där, läser lite i The Secret History, och försöker att inte ha alltför stor ångest över att jag just lämnat in min ansökan till forskarutbildningen, tämligen övertygad om att ansökan saknar motstycke i sin undermålighet.

”Vad söt han var”, säger någon bakom min rygg.

”Nej, inte han, heller”, säger en annan.

Jag hör att de sitter med en tidning, och vänder mig lite snabbt om, blickar genom plexiglaset och ner, mest av nyfikenhet, som man liksom gör ibland. De två bakom min rygg sitter intill varandra; det är två herrar, en rågblond och en mörkhårig, exakt hur gamla vet jag inte eftersom jag bara ser deras nackar och ryggar, men jag gissar på min egen ålder, eller åtminstone mellan tjugo och trettio. Den ene killen lutar huvudet mot den andres axel, jag tror att de håller varandra i handen, sammanflätade fingrar skymtar bortom den uppslagna tidningen de delar mellan sig.

Och så ser jag mitt eget ansikte stirra upp från tidningsuppslaget, blir alldeles kall. Tidningen de läser är senaste numret av Studentliv, ”han” de båda kommenterat är jag själv, och en av dem tycker att jag är söt, den andra tycker det inte.

Jag vet inte riktigt hur man ska göra här, men det jag gör är att, helt tvångsmässigt, börja gå hastigt, genom vagnen och bort från dem, till andra sidan. Det här skeendet ser, gissningsvis, mycket märkligt ut. Men det ännu märkligare, är anledningen till att jag går. Jag tänker, åh, gud, så pinsamt om någon av dem hade sett mig. Gud så pinsamt, för dem. Finns det egentligen något värre än den situation, där den man uttrycker något negativt om, finns i närheten och kan se eller höra – eller både och! – omdömet? Nå, det kanske det finns, men dessa situationer måste vara få. Mycket få.

Jag vill ju inte skämma ut dem, dessa två mycket eminenta herrar. Så jag skyndar därifrån, tänker att nej, hade jag varit i deras kläder hade jag verkligen inte velat vara med om detta.

Är det inte märkligt, säg? Hur kommer det sig att jag värnade om dessa två främlingar på detta viset? I sanning mycket egendomligt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.