RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2009

Jag ger er: omslaget till ”Fallet Vincent Franke”

Varsågoda, mina vänner. Här är omslaget till boken. Det är allra snyggast om man har det i ganska stort format, så jag smäller upp det lite här (om man vill ha det i titta-på-varje-bokstav-i-detalj-stor version; klicka på bilden).

Där har ni det. Vad tycker ni? Var ärliga nu.

CCTV om Kaminmannen och julklappstips

Eftersom gårdagens videoinlägg blev något av en succé (nja, inte riktigt, men det är praktiskt och enkelt), fortsätter jag med det här. Eftersom klippet blev så långt den här gången fick jag dela upp det i två delar. Det tog ungefär sex gånger så lång tid som att spela in klippet. Jag fick ladda ner program, krångla med splitters och iMovie och fan vet allt, utan att lyckas. Till slut insåg jag att det fanns en ”puts”-funktion i Quicktime. Genomförde delningen på trettio sekunder. Sånt här – att lägga en timme av mitt liv på att leta efter ett program som kan dela upp en videofil i två delar, för att sedan inse att jag kunnat göra det på under en minut om jag bara varit tillräckligt uppmärksam – gör mig oerhört frustrerad över att vara jag. Nåväl, vänner. Vad tycker ni? Blev det lite långt den här gången? Hm, ja, kanske.

Christoffers Allra Första Videoinlägg

Att värna om främlingar

Igår, på t-banan från universitetet, står jag upp, lutar ryggen mot en av de där plexiglasväggarna som det finns fyra av vid varje dörr. Står där, läser lite i The Secret History, och försöker att inte ha alltför stor ångest över att jag just lämnat in min ansökan till forskarutbildningen, tämligen övertygad om att ansökan saknar motstycke i sin undermålighet.

”Vad söt han var”, säger någon bakom min rygg.

”Nej, inte han, heller”, säger en annan.

Jag hör att de sitter med en tidning, och vänder mig lite snabbt om, blickar genom plexiglaset och ner, mest av nyfikenhet, som man liksom gör ibland. De två bakom min rygg sitter intill varandra; det är två herrar, en rågblond och en mörkhårig, exakt hur gamla vet jag inte eftersom jag bara ser deras nackar och ryggar, men jag gissar på min egen ålder, eller åtminstone mellan tjugo och trettio. Den ene killen lutar huvudet mot den andres axel, jag tror att de håller varandra i handen, sammanflätade fingrar skymtar bortom den uppslagna tidningen de delar mellan sig.

Och så ser jag mitt eget ansikte stirra upp från tidningsuppslaget, blir alldeles kall. Tidningen de läser är senaste numret av Studentliv, ”han” de båda kommenterat är jag själv, och en av dem tycker att jag är söt, den andra tycker det inte.

Jag vet inte riktigt hur man ska göra här, men det jag gör är att, helt tvångsmässigt, börja gå hastigt, genom vagnen och bort från dem, till andra sidan. Det här skeendet ser, gissningsvis, mycket märkligt ut. Men det ännu märkligare, är anledningen till att jag går. Jag tänker, åh, gud, så pinsamt om någon av dem hade sett mig. Gud så pinsamt, för dem. Finns det egentligen något värre än den situation, där den man uttrycker något negativt om, finns i närheten och kan se eller höra – eller både och! – omdömet? Nå, det kanske det finns, men dessa situationer måste vara få. Mycket få.

Jag vill ju inte skämma ut dem, dessa två mycket eminenta herrar. Så jag skyndar därifrån, tänker att nej, hade jag varit i deras kläder hade jag verkligen inte velat vara med om detta.

Är det inte märkligt, säg? Hur kommer det sig att jag värnade om dessa två främlingar på detta viset? I sanning mycket egendomligt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.