RSS Flöde

Följebrev till manus – två exempel

I bloggen Multimanus (http://enbokblirtill.blogspot.com, se länken längst ner) presenterar författarcoachen Johanna Widstrand en inläggskommentar från Piratförlagets Mattias Boström. Han beskriver hur oerhört viktigt följebrevet är, vikten av dess uppbyggnad, innehåll och locka-till-läsning-liknande syfte. Det fick mig att tänka på två av mina egna följebrev, och något jag inte insett förrän nu.

Låt oss vara ärliga med varandra här, jag och ni – jag har blivit refuserad. Många gånger. Mer eller mindre alla gånger. En av gångerna minns jag särskilt, eftersom jag i efterhand insåg att manuset inte ens hade blivit läst. Det kom tillbaka i ett kuvert med standardformuleringen ”Tack – men nej, tack,” ungefär. Och det hade ett, får jag nog lov att säga, fantastiskt följebrev. Ett fantastiskt dåligt följebrev. Det är det första följebrevet jag vill delge er.

Jag genomsökte min dator efter det nu – jag hade faktiskt tänkt publicera hela skiten här – men så kom jag på att jag skrev det på en universitetsdator, tio minuter innan jag lade manusbrevet på postlådan (redan där börjar det ju klinga rätt illa, det här brevet, tycker ni inte?). Men jag ska försöka referera det här, så som jag minns det.

Inledningsvis, presenterade jag mig själv på drygt tio rader. Jag skrev om mig själv, min födelsestad och min flytt till Stockholm. Mina kriminologistuder och mitt skönlitterära skrivande.

So far, so good. Det skulle nog till och med Mattias Boström hålla med om, även om tio rader är att töja författarpresentationsstycket rätt mycket (min gräns är fyra, max fem, rader).

Sedan började jag presentera mitt manus. Och presentationen var nog ganska bra. Den hade lite av den där baksidestextkänslan, ni vet. En intrigpresentation, och kanske lite för mycket detaljer (alla är vi otåliga och vill berätta om våra skapelser, men less is, i såna här situationer, alltid more.) Ungefär tio rader.

Där borde jag hållit käften. Där borde jag skrivit ner min adress, mitt namn och telefonnummer, och sen bara skickat ut det.

Men nej.

Nej, nej.

Sen, efter det, började jag – av någon anledning – beskriva hur mitt manus kunde läsas. Vilka olika tolkningar som kunde göras, hur det kunde upplevas olika med olika ”glasögon.”

Jag hör dig, Mattias Boström. ”Nej, nej, nej…”

Men, jo. Jodå. På tio rader, beskrev jag en tolkning, skrev förläggaren på näsan.

Sedan, efter det, beskrev jag ytterligare en ”läsning,” en mer komplicerad och samhällskritisk sådan.

Och sen.

Sen skrev jag en till. En tredje ”läsning,” som jag inte ens minns vad den innebar.

Jag tror att jag ville visa hur mångfacetterat manuset var (vilket det inte var), och jag var rädd att förläggaren skulle missa det i sin egen läsning (vilket visar vilka höga tankar hade jag om förläggare för två, tre år sedan).

Följebrevet blev på en sida text, fem tjocka textsjok på minst tio rader var. En katastrof. Inte konstigt att jag fick tillbaka manuset oläst, med en standardrefusering.

Förlåt, Mattias Boström, för att jag utsatte en förläggare för det här. Det var det första följebrevet jag tänkte nämna.

Det andra följebrevet, det är betydligt märkligare och roligare. Det skickade jag med ett manus till Ordfront, typ våren 2006, tror jag. Det kom tillbaka nästan nio månader senare, med en refusering men – manuset hade blivit läst och jag fick ett personligt refuseringsbrev, nästan en sida långt, med konkreta kommentarer på vad som var bra och vad som var dåligt. Nu, idag när jag läste Mattias Boströms inlägg, så insåg jag att det förmodligen berodde på följebrevet.

Och vad var det då för följebrev?

Så här var det. Jag hade tidigare skickat ut mitt manus – Elite, hette det – till ett flertal förlag med ett datorutskrivet följebrev. Det var inte lika dåligt som det jag nämnde ovan, men jag har för mig att det inte var särskilt långt ifrån. Det var, så att säga, in the same ballpark som det den pretentiöse, shit-for-brains-Christoffer skickade ut här ovan.

Manuset kom tillbaka med standardrefuseringar, och jag insåg att jag inte hade något annat val än att skicka ut det igen. Jag jobbade redan på något nytt, och tänkte mest skicka ut det eftersom, tja, det är ju det man gör. Man skickar, utan något större hopp.

Men, följebrevet kom inte tillbaka. Det brukar förlagen behålla, av någon anledning. Och jag hade ingen skrivare hemma. Och jag ville bara bli av med manuset, direkt. Jag ville bara skicka ut det samma dag det kom tillbaka, och sen slippa se skiten.

Så vad jag gjorde var – jag skrev ett för hand. På ett slitet gammalt kollegieblock skrev jag ett mycket slarvigt – men, minns jag – högst läsbart och förvånansvärt välartikulerat och intresseväckande brev med en gammal bläckpenna jag just hittat på innergården, eftersom min egen bläckpenna just slocknat (det här är helt sant).

Jag presenterade mig väldigt kort, berättade om 1) om manusets specifika handling på typ tio rader och 2) dess övergripande tema (”en berättelse om brödraskap och hatkärlek till den man en gång var”. Inte exakt så, men typ så.) Det täckte drygt två tredjedelar av en A4-sida, och motsvarar väl ungefär en halv datorskriven.

Nio månader gick och det kom tillbaka, med personliga och konkreta kommentarer. Det är det bästa följebrev jag skrivit. Anledningen är, tror jag, att det stack ut ur mängden och jag inte verkade vara en självupptagen idiot – jag verkade bara vara fattig, ung och ambitiös (för att vara gjort av en tjugoåring var det, tror jag, förvånansvärt välskrivet och genomtänkt).

Och den som är fattig, ung och ambitiös – den kan uträtta stordåd. Det manuset, det läser en förläggare.

Så, mitt tips är väl, egentligen, att följa Mattias Boströms råd i länken jag postar nedan. Och om inte det funkar – skriv följebrevet för hand. Ingen förläggare kommer att rekommendera det, eftersom många har så makabert dålig handstil. Men, faktum kvarstår – i dagens värld sticker ett handskrivet brev ut. Och det som sticker ut, det prioriterar man.

(Länk: http://enbokblirtill.blogspot.com/2009/07/piratforlaget-om-foljdbrev-till.html)

Annonser

»

  1. nu bloggar du väldigt mycket, christoffer 🙂

    Svara
  2. Ping: Ännu mera följebrev! « Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

  3. Ping: Det heliga följebrevet « Moster Ingeborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: