RSS Flöde

Dialogformat

Återvänder hem till Stockholm om lite mer än en vecka. Tills dess, har jag trots allt ett manus att korrläsa och ändra om i. Just nu försöker jag styra upp dess dialogstycken. Jag är ju av den kluvna åsikten att jag inte vet vad jag tycker bäst om när det kommer till dialoger. Jag väljer mellan tre olika format. Det finns givetvis fler, men det här är de tre jag känner mig bekväm med och som jag kan tänka mig att använda.

Följande scenario i tre versioner kan illustrera min poäng. Berättaren (”Jag”) frågar Jocke om han vill ha en Sandwich-glass, och Jocke svarar att han vill ha en Piggelin.

__________________

Dialogformat 1.

Vill du ha en Sandwich? frågar jag.
Nej, jag tror att jag tar en Piggelin, svarar Jocke.

Inga citattecken, men förtydliganden kring vem som säger vad i form av ”frågar jag” och ”svarar Jocke.” Det ser ganska bra ut, enkelt och stilrent och snyggt. Givetvis behöver man inte alltid ha ”svarar Jocke” eller liknande med – i själva verket bör de ju bara vara med om det är nödvändigt för att man ska förstå vem som säger det. Men ni förstår grundtanken. Enda nackdelen är att dialogerna, när de är omgivna av andra textblock, riskerar att försvinna lite eller hoppas över av läsaren.

__________________

Dialogformat 2. Här tar man bort förtydligandena och sätter in citattecken istället, och låter ”vanliga beskrivningar” avgöra vem som säger vad. As such:

Jag studerar menyn och vänder mig sedan till Jocke.
”Vill du ha en Sandwich?”
Jocke lägger huvudet på sned och hans ögon sveper över menyn.
”Nej, jag tror att jag tar en Piggelin.”

Funkar också bra. Simpelt, men man måste vara väldigt noggrann i sina beskrivningar kring citaten, så att läsaren förstår vem som säger vad. Att ständigt göra det snyggt och ”naturligt” är svårare än det verkar i exemplet ovan.

__________________

Det allra vanligaste, framförallt i brittisk och amerikansk litteratur, förefaller dock vara den här, dialogformat 3:

”Vill du ha en Sandwich?” frågar jag.
”Nej, jag tror att jag tar en Piggelin,” svarar Jocke.

Kaka på kaka, med andra ord. Antingen är ju citattecknen eller ”frågar jag” överflödiga här, eftersom de gör samma sak – de visar att någon säger någonting. Frågetecknet slår ju dessutom fast att karaktären talar i form av en fråga. Givetvis behöver man inte alltid lägga till ”frågar jag” här heller, men man kommer nog ändå att behöva göra det ganska många gånger.

Problemet är bara det här – jag tycker att dialogtyp 3 ser snygg ut. Jag antar att det beror på konvention och vana; det är helt enkelt ”så man ofta gör” och då är det det man känner igen, och det man känner igen, det gillar man.

__________________

Hittills har jag använt mig av dialogtyp två – bara citattecken – men nu håller jag på och ändrar om till typ 1. Grejen är ju att man vill ha något som a) ser snyggt ut, b) är lättförståeligt och c) passar manusets stil, form och innehåll.

I de tre typerna jag diskuterade ovan, har jag egentligen bara berört a) och b), men c) är också otroligt viktig. Jag vill att mina dialoger ska ingå i resten av texten, sätter man ett talstreck eller citattecken kring var och varannan rad så kommer de att sticka ut. Det ser inte lika bra ut.

Om man använder dialogtyp 1, och väver in dialogerna utan citattecken men stundtals använder ”säger jag” etc., då blir dialogerna mer integrerade i resten av texten. Skriver man i första person, som jag då blir det nästan det mest passande eftersom samtal med människor är en snarast vanlig, vardaglig del i våra liv. Att han talar med någon, det sticker inte ut. Det är bara en del av hans värld, och det är hans värld jag vill beskriva.

Då kan man även börja leka med pålitligheten, vissa gånger: hur pålitlig är den här karaktären? Säger han verkligen det här, eller är det bara något han vill säga, eller något han tänker eller känner? Sätter man citattecken kring en rad blir det så definitivt att den sägs. Och i nittionio fall av hundra ska det ju vara definitivt. Men i det där hundrade fallet, oh man, det blir så vackert om läsaren inte är helt säker på om han säger det eller inte …

Om ni har åsikter i frågan, eller någon fråga i närheten av det här – jag tar gärna emot dem, det är skitsamma om ni skriver texter eller inte; alla har väl någon gång läst en bok och vet vad de (inte) gillar.

Annonser

»

  1. tredje absolut! citattecknen behövs, och som du säger är ändå ”frågar jag” överflödig ofta, men det är lättförståeligt och så man är van att läsa. kör på det!

    Svara
  2. Några synpunkter.

    Vedertagen konvention är alltid indrag vid replik, gör också tydigt att det är repliker det är frågan om.

    B och C är inte uteslutande, inget hindrar att du blandar dem efter vad som passar bäst för tillfället. Det gör även att du kan använda C när B blir för krystat. Och, som du säger, säger, frågar, skojar etc kan ju uteslutas när det är uppenbart vem som säger vad.

    Obs! I variant C hamnar kommatecknet på svenska EFTER sista citattecknet till skillnad från engelskan. Däremot utrops- och frågetecken innanför, här växlar även bruket om man dessutom sätter ett komma efteråt.

    Den sortens tvetydighet – har han sagt det eller tänkt det – som du snackar om på slutet tycker jag är skitirriterande, det bryter förtrollningen i läsningen och är ju en strukturellt brott, (sålänge karaktären själv vet huruvida det är sagt eller tänkt så bör läsaren också göra det, undantagsfall om han hallucinerar e.d.) ev tvetydigheter ska ju inte ligga på det skrivtekniska planet tycker jag. Det är som att ha en ljudbok där ljudet då och då avsiktligt är för dåligt för att man ska höra ordentligt…

    Svara
  3. »Vill du ha en Sandwich?« frågar jag.
    »Nej, jag tror att jag tar en Piggelin« svarar Jocke.

    Så kommer det se ut i min bok, men måste jag välja på dina övre CC så är sista bäst.

    Svara
  4. christoffercarlsson

    jag vs. kommentatorerna: 0-3. damn. jag köper era argument.

    Micke; givetvis ska det vara indrag! det var bara svårt att få till det snyggt i bloggen utan att skiten hoppade omkring och flödade om. och visst bryter ”icke-självklarheten” förtrollningen om det görs fel, absolut. det är skitirriterande. det jag menade var just den där enda, lilla, gången som kanske är en hallucination eller en dröm eller någonting, där det blir så snyggt om läsaren inte vet om karaktären säger något, eller bara känner det. då kan man väl i och för sig, kanske, lösa det på något annat sätt.

    däremot undrar jag angående kommatecknet – jag har för mig att jag sett det göras så (innanför sista citattecknet) i svenska böcker också. Till och med i Grundläggande Genetik? Eller minns jag jättefel här?
    I någon svensk bok är det i alla fall. Är det dödsstraff på att sätta kommatecknet innanför? Och! En sak till, kom jag på nu. Om man sätter utropstecken och frågetecken innanför – sätter man en eventuell punkt innanför också då? t ex här:

    ”Är det okej att sätta punkten innanför sista citattecknet?” frågade jag.
    ”Ja.”

    … eller

    ”Nej”.

    ?

    Help me … och tack!

    Svara
  5. Jag håller med ovanstående. Tredje alternativet är det snyggaste, tydligaste och mest lättlästa. Jag tror dessutom att det är ”Ja.” som är det rätta sättet att skriva.

    Ta hand om dej vännen

    Svara
  6. christoffercarlsson

    Emma; tack! jag håller med; det är tydligt och lättförståeligt. och jag tycker också att det ser snyggt ut … damn! men jag gillar det stilrena i att inte ha kaninöron inför och efter varje replik också.

    Men jo. Kanske att citattecken – en blandning mellan två och tre, som Christine skrev på Facebook – är the way to go.

    Svara
  7. På A svarar jag livstids halshuggning, därefter nackskott och på B, ja även punkt innanför.

    Svara
  8. christoffercarlsson

    Micke; stort, stort tack! åter till redigeringsbordet, med andra ord … jag tror att det kan bli snyggt med en kombo av 2 och 3 också, det gör texten lite mer sammansatt, kanske. jag ska testa det. annars vet i fan vad jag gör. skriver om hela skiten, kanske. haha! det var bara något som tilltalade mig i det där stilrena, avskalade. samtidigt kan det vara förvirrande, ovant och rörigt, och nej, det är ju fan inte bra. äsch.

    Svara
  9. Version A fast med pratminus är nog det vanligaste nuförtiden i modern svensk prosa, men det skiter jag oftast i. Citattecken är jäkligt behändiga i det att det inte blir oklart om det som kommer efteråt är del av repliken eller inte.

    Svara
    • christoffercarlsson

      Jag vet. Jag läste ju ”Hypnotisören” nyss, och Kepler kör med pratminus. Det funkade, ofta. Men det var ändå ett störande moment. Det är precis det jag gillar med citattecken också, att man får mer utrymme att beskriva karaktärer/känslor/tankar/händelser som sker i samband med, eller just efter, att en karaktär uttryckt något verbalt, och sedan kan man direkt dyka in igen och låta karaktären reagera/fortsätta/etc verbalt på det. Texten får en fin dynamik då.
      Jag har även överlag väldigt svårt för det grafiskt tveksamma i ett vertikalt streck. Det är en annan anledning till att jag inte gillar pratminus, men det är bara min personliga åsikt. Min grafisk design-lärare på gymnasiet tyckte att pratminus var ruskigt snyggt och rent.

      Svara
  10. Fast du har ju rätt i att ev karghet och korthuggenhet harmonierar med första versionen, med eller utan pratminus. (Jfr. t.ex. Brorsan gillar lila)

    Svara
    • christoffercarlsson

      Ja, det blir liksom… kyligare. På något sätt. Jag gillar det som fan. Men – å andra sidan – jag testade ett dialogstycke i Vincent nu, och visst … visst fan blir en kombo av 2 och 3 elegant, lättförståelig och snygg. Så jag kör på det tills vidare (och det är inte bara era – fina – kommentarer som legat till grund för det beslutet).

      Svara
  11. Jag kan inte mer än instämma i hela högen med tidigare talare. Formexperiment av det här slaget ställer bara till besvär för läsaren. Lägg energin på att skapa magi i språket, inte i citationstecknens vara eller icke vara.

    Svara
    • christoffercarlsson

      Bra poäng, givetvis. Tack!

      Ibland kan – enligt min ringa erfarenhet – den här sortens tekniska beslut och stilistiska drag bidra till textens kvalitet/magi/vad man nu vill kalla det, som helhet. Det är en del av manuset, som allt annat. Om än inte en central sådan (i det här läget). Texten är ju resultatet av tusentals små, små beslut. Jag vill göra den här grejen så fet som möjligt, och vänder på varje sten för att nå så långt jag kan med texten. 🙂

      Men innan jag fortsätter, ska jag nog sova ett par timmar …

      Svara
  12. Spelar det någon roll över huvudtaget? Det är bara frågor inte cancergåtan det handlar om 😉 Lite pretto är du allt.
    När kommer boken då?

    Svara
    • christoffercarlsson

      Oh ja, visst fasen spelar det roll! Inte lika stor roll som vissa andra grejer, egentligen, men visst har det betydelse hur man väljer att presentera och beskriva sina dialoger. Det ska passa handlingen, stämningen och känslan, och samtidigt är det jätteviktigt att det är snyggt och lättförståeligt.
      Den som inte har tänkt på det, kommer förmodligen att få kritik för det, eftersom det märks om det är rörigt, tvingat, konstigt, inkonsekvent, etc.

      När boken kommer? Bra fråga!
      Det beror på en mängd saker, blir mitt väldigt otydliga svar, eftersom jag inte vet vem du är än. : )

      ”Pretto.” Hehe, det var längesen jag blev kallad det. Jag hade fan nästan saknat det lite.

      Svara
  13. Talstreck, darling, talstreck. Hörs ju direkt vad det handlar om (pratminus….hmpf)

    Svara
    • christoffercarlsson

      Äsch, då. Talstreck, pratminus, repliktecken … möjligheter, så många möjligheter! Och ändå har de samma torra innebörd. Ett horisontellt streck …

      Svara
  14. Hello, my good man!

    Din skrivande vän H föreslår format 1 i det här fallet. Främst – tror jag – beroende på jagperspektivet, det blir helt enkelt töntigt att köra citat med sig själv, på något sätt: oj, jag sade visst det 🙂

    Bättre att köra det integrerat; tankar bland det sagda ordet och väg det sagda mot svar i dialog.

    Mer tryck och dynamik. My view.

    Svara
  15. Vad jag försökte säga var att jagperspektivet ju redan innebär ett berättande. Dialogen i det förstärkta formatet 3 blir too much, som jag ser det, och distanserar hackigt berättaren från den förtroliga relation som byggs upp gm jagberättaren. MEN, jag förstår inte varför du inte kan kombinera format 1 och 2, men det kan bero på att jag just kört alldeles för många mil. Sov gott! Maila gärna om du tror att jag kan förklara detta begripligare (vilket just nu känns som utopiana).

    /H

    Svara
    • christoffercarlsson

      I hear you, och jag håller med till viss del. Det var delvis berättarperspektivet som gjorde mig tveksam. Frågan är, dock, om man ska utforma det rent ”teoretiskt”. Gör man det – och kör på alternativ 1 – så riskerar man att förvirra läsaren lite, eftersom det just är ett så ovant sätt att skriva på. Det blir ytterligare en barriär för läsaren, är jag rädd. Och Vincent är redan svår nog som han är. Det var som Mattias B skrev; formexperiment riskerar att ställa till besvär. Trots att det, i teorin, borde vara det mest lämpliga formatet.

      Svara
  16. Ping: Gör om « Christoffer Carlsson

  17. Hej Christoffer!
    Det är bra att du sjunger citattecknets lov. Överallt har pratminus brett ut sig. För mig, som jobbat på TT en gång i tiden är det något som sportjournalister använder när det flåsande står och extemporerar in texten från fotbollsplan. Då blir det jobbigt att säga citattecken två gånger. Det slipper man med ett pratminus. Själv använder jag mig av en blandning av 2 och 3. Har inte tänkt på att de är olika stilar. Men nog kan de blandas? När det faller sig naturligt i texten?

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: