RSS Flöde

”Vad är det egentligen du skriver om?”

Det finns många svar på inläggstitelns fråga. Jag har fått den ett par gånger, och jag ger inte alltid samma svar. Det beror nog på att min uppfattning om svaret på frågan har varierat.

Jag brukar svara att jag är svag för människor som är nära att försvinna i något avseende. Människor som lever på gränsen, fysiskt, psykiskt, spirituellt, etc., är ofta väldigt fascinerande, och de lär mig saker. Så på ett sätt skriver jag om människor som är nära att försvinna. Det är något lockande i det. Jag tror att alla har vi något som skaver i oss, något som vägrar att sluta klia. Det skulle kunna kallas en besatthet. Jag ser det som min uppgift att, bara för en kort stund, försöka göra min besatthet till läsarens. Det som kliar i mig, ska klia i läsaren, om än bara för ett ögonblick. Det ska bränna till. Och det som alltid bränner till i mig, är människor som lever på gränsen.

Men det är inte hela svaret. Vad människor ibland gör när de lever på gränsen, är att begå brott. Det var åtminstone min tanke då jag våren 2005 beslöt mig för att studera kriminologi och började göra det samma höst. Det visade sig att jag, åtminstone i viss mån, hade rätt. Och brottslighetens relation till människan och människans relation till brottsligheten är spännande.

Samtidigt är det svaret också otillräckligt; jag vill inte enbart skriva om människan och brottsligheten, utan också om människan och samhället. Brottsligheten är, även där, en bra utgångspunkt. ”Visa mig dina fängelser, så ska jag berätta för dig hur ditt samhälle ser ut,” sa en vis person en gång, och jag tror att det ligger ganska mycket i det. Men inte alltid.

Men om man bortser från det där – samhället, brottsligheten och människan – så finns det en sak till, som jag kanske inte reflekterat över förrän den här sommaren, efter att jag ett par gånger fått frågan ”Är det något du vill säga med det du skriver?”

För alla kommer vi ju från en släkt med skelett i garderoben. Alla har vi blivit förstörda och välsignade av våra föräldrar, på något vis. Och vi söker alla efter en en identitet, en kärlek, ett hem – något som gör att vår korta tid på den här ensamma, blågröna planeten känns meningsfull. Vissa gör det genom att skriva. Andra gör det genom att rita hus. Åter andra gör det genom att spela musik framför tusentals människor var och varannan kväll. Och åter andra finner mening i att hålla sin älskades hand, och inget annat är av betydelse.

Somliga finner den där känslan av mening de söker, andra gör det aldrig. Ytterligare andra finner den, men förlorar den.

Det är något vi, enligt min uppfattning, i alla fall, ständigt lever med. Och min tanke då, när jag började tänka på det här, var – är det inte det här som gör att svaren på vad jag skriver om, egentligen hänger ihop?

Och där kommer vi tillbaka till mina två första punkter. Människor som är på väg att försvinna, och människan, brottsligheten och samhället. För vad händer om vi aldrig finner det vi söker? Vad händer om vi gör det – och vad händer om vi förlorar det? Där korsas mina tre utgångspunkter, tror jag. De är alltså inte olika svar på samma fråga, egentligen. De ligger bara på olika ”nivåer” (i brist på bättre ord), och tillsammans ringar de in vad jag (mer eller mindre omedvetet) utgår ifrån när jag sätter/lägger mig ner eller (ibland) ställer mig upp för att skapa något. Det är min skärningspunkt.

Men det lustiga är att det överhuvudtaget inte är något jag tänker på just då, i det kreativa ögonblicket. Just då är mitt enda mål att skriva en så rumpsparkande, adrenalinkickande, rolig, sorglig och vacker berättelse jag bara kan. Men jag går dit mina karaktärer tar mig.

Och när jag ser tillbaka på dem, eller när jag bara backar ett steg för att få en överblick, visar det sig att mina karaktärer ofta tar mig tillbaka till liknande platser och frågor. Till frågor om att fly och om att komma hem. Om barndom, uppväxt och vad som formar de identiteter vi bär. Om beroenden, sexualitet, våld, och avgörande perioder i människors liv.

Det är det som kliar i mig. Det som vägrar sluta skava. Där tror jag att jag finner mitt lilla manöverutrymme, och där kan det till och med vara så att jag har någonting av vikt att uttrycka. Så jag skriver om det.

Precis som Nesser – om än lite pompöst – uttryckte i inlägget nedan, så tar jag skrivandet på allvar. Jag ser det som mitt största fritidsintresse, och det innebär att jag tycker att det är fantastiskt roligt. Men jag tar det likförbannat på stort allvar. Jag ser det som att det är en liten, liten chans för mig att få göra min röst hörd, att få göra ett avtryck. Det är en uppgift jag är tacksam över, men det innebär också att det är en uppgift jag ser som allvarsam och viktig.

För mig – och för att förhoppningsvis själv finna svaret på frågorna som vägrar sluta skava – finns det inget annat att göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: