RSS Flöde

Blast from the Past

Oh, man. Jag städade ur min gamla garderob idag. I den fanns en hel värld. Där fanns ett pinsamt stort antal Vänner-kassettband, filmer, datorspel från en tid då Bluetooth inte fanns, och en hel drös skolgrejer. Jag ska lämna mycket därhän i det här inlägget, för det som verkligen drabbade mig var mina ”manus”, skolarbeten, hemuppgifter och essäer.

Jag börjar förstå vad Mela menar ibland, när hon säger att våra barn kommer att sitta ensamma på sina rum och ”titta på kartor eller nåt.”

För jag var ett läskigt barn. Ett läskigt ambitiöst, pretentiöst och nördigt barn.

I min garderob hittade jag, bland annat, tre refuseringsbrev. Ett från bokförlaget Opal, ett från Ordfront och ett från W&W . De är alla daterade åren 1998-1999 och gällde ett ”manus” jag kallade Röd Fredag. De är alla fina, personliga refuseringsbrev, skrivna för att inte såra den unge tolv- eller trettonåringen mer än nödvändigt. Alla betonar min unga ålder, ”fantastiska fantasi”, ”säkerhet i språket”, ambition och naturliga fallenhet för att berätta och skriva med säkerhet.

Det gjorde mig glad, men också lite rädd. Strunt i den ”fina” kritiken: ett refuseringsbrev innebär ju mer än ett refuseringsbrev. Det innebär attt jag 1) skrivit en hel historia – inte någon barnberättelse, utan en jävligt mörk krimroman (det kanske är därför den genren inte intresserar mig numera, jag klämde mig igenom den fasen före tonåren), och 2) skrivit ut den, och 3) skickat iväg den. Det gulliga är att jag av någon anledning använt otroligt stora marginaler i under- och högerkant, för att liksom göra varje A4-sida till en ”boksida.” Exakt varför jag har gjort så är oklart. Kanske ville jag att de skulle se hur lång boken ”skulle bli” i tryckt form, jag vet inte. Som om de inte kunde räkna ut det själva. De längsta är, hur som helst, nästan 180 sidor.

Jag hittade, som sagt, annat också. Skoluppgifter och essäer. Där finns hur många som helst, och det som slår mig när jag läser dem är återigen ambitionen och pretentionerna. Novellerna och uppgifterna, det var ju saker man skrev ihop på någon timme före lektionen, eller så. Åtminstone gjorde mina klasskamrater det.

Det är framförallt ett arbete som är riktigt skrämmande; ett arbete om Bruce Springsteen. Jag minns det väl – det är skrivet någon gång under början av högstadiet, och vår lärare hade förbjudit oss att skriva på dator. Han var så trött på att alla skrivare krånglade, att disketterna (!) inte fungerade, att cd-skivorna inte blev rätt brända, etc. – så han förbjöd det. Allt skulle skrivas för hand. Och i min mapp ligger inte bara det färdiga – drygt 50 sidor långa – arbetet, utan också ett lika långt utkast. Jag skrev det två gånger. Hjälp.

Där finns ett arbete om Tintin (jag älskade, och älskar, Tintin) som är tolv sidor långt. Det inleds med en presentation av de större karaktärerna, och går därefter vidare till att beskriva olika delar av Tintins och Hergés värld. Det som chockar mig idag var den avancerade nivån jag försökte uppnå; i ett av avsnitten försökte jag visa hur jag läste Tintin som att han var Hergés moraliska och intellektuella idealbild. Dear God. Jag tog verkligen populärkulturen på allvar redan då. Jag tror att jag såg det – alla serier jag älskade, all film jag slukade, alla böcker jag försjönk i – som livsavgörande. Populärkulturen kunde förklara världen för mig, göra den förståelig, på ett så simpelt sätt. En poplåt är tre, fyra minuter lång. En film, en och en halv, två timmar. En bok, ett par hundra sidor. De gav olika svar på samma frågor, tror jag, och de gjorde min plats i den här världen begriplig. Inte konstigt att jag tog den på så stort allvar.

Och novellerna, under de perioder vi fick arbeta på dem (oftast en vecka) så upptog de ens liv. Jag skrev om den utstötte och den omöjliga kärleken, om grova brott och om den unge pojken som inte riktigt vet var han hör hemma (den osynlige och utstötte, igen, alltså … jag körde mycket på det temat).

Ingen av dem är väl bra – kom igen, jag var mellan tio och femton år, ungefär – men ingen av dem är hafsverk eller slarvskrivna. De är så … läskigt ambitiösa. Och efteråt hade jag ofta ett ”efterord” där jag kryptiskt förklarade novellens innebörd (och förstörde därmed hela grejen för läsaren, egentligen). Och överallt har mina lärare klottrat ner fina och uppmuntrande ord, tänkvärda frågor och fina betyg.

Och dessa dikter och låttexter. Hur många som helst är det. Och många handlar om att sökandet efter något större och jakten efter … det där som saknas, trots att det ofta är oklart vad som saknas.

När jag var tolv år, gjorde Hallandsposten ett reportage om mig och mitt skrivande. Jag tror att det var extrem nyhetstorka den veckan. Jag hittade den idag – mina stolta föräldrar tog massor av kopior på artikeln – och rubriken är ett citat ur artikeln: I böckernas värld är man fri, har jag tydligen sagt. Det är ju alldeles sant (i alla fall nästan). Men jag tror att jag menade något helt annat med det då, än vad jag skulle göra idag. Eller så läser jag in för mycket i det, jag vet inte. Att mina söta små texter just då, handlade om något helt annat än att ”bli fri”, det är en annan sak. De texterna, om att dra, sticka, fly, bli fri, söka efter ett hem, de skulle komma något eller några år senare.

Det är läskigt, allt det här. Det skildrar en pojke som lever i utkanten av en småstad och går i en småstadsskola, där ingenting i praktiken är större än Hallands län – för större än så är inte världen – men där det ändå finns en önskan om att världen borde vara större än så. Det skildrar en pojke som har extremt mycket acne, bär glasögon och har en märklig, rågblond frisyr. En pojke som en gång spenderar ett helt sommarlov utan att träffa någon utanför sin familj och släkt. En pojke som, kanske, gör det självmant (jag är inte helt säker på om jag var ett ensamt barn med vilje, eller om det bara blev så, med tanke på omständigheterna). Han har vackra och överbeskyddande föräldrar, och ibland, om han verkligen vill, låter de honom gå på disco, eller cykla de tre kilometerna till Snöstorp, där alla han känner bor. Det är en pojke som ofta står på utsidan och tittar in, men som också är på insidan och längtar ut. En pojke som söker efter en kött-och-blod-version av det ideal han föreställer sig att livet skulle kunna vara om man bara har modet att söka efter det, om man bara vågar lämna tryggheten bakom sig, och en pojke som försöker förstå den varma, kalla, kärleksfulla och hänsynslösa värld som sprider ut sig kring unga människor. Unga människor som, kanske, en dag kommer att finna sitt livs kärlek och träda in i vuxenvärlden som hägrar någonstans, långt, långt borta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: