RSS Flöde

På universitetet

Var på universitetet idag för att skriva ut artiklar och rapporter inför höstens första kriminologikurs. Det är tunga texter, om hur man forskar om brott, brottslingar och brottsoffer. Och alla problem det innebär. Jag behövde ta mig upp på institutionen för att skriva ut dem – jag har sedan länge använt alla mina ”allmänna” utskrifter, och jag är alldeles för snål för att därefter betala 50 öre per sida, så jag snyltar på institutionen.

Den fabulösa Monica, filosofie licentiat i kriminologi, släppte in mig. Hon är däruppe, på våning 6 i C-huset, och städar ur sitt rum. Hon ska nämligen sluta. För mig känns det lite konstigt. Monica är inte direkt som vilken universitetslärare som helst, och under mina (hittills) fyra år har hon, känns det som, hela tiden funnits i bakgrunden. Sett till så att jag inte fuckade till något, att jag inte råkade illa ut. Hon höll i genus & brott-kursen, och var min handledare när jag skrev min kandidatuppsats 2006. Den blev betydligt bättre än vad den borde ha blivit (jag var 20 år, och väldigt få kandidatuppsatser som skrivs av 20-åringar blir bra), och det var tack vare Monica.

Monica uppfyller inte riktigt stereotypen för en universitetslärare. Hon är strax under 35, smal, och har ett oerhört blont, kort hår som påminner om en mohikanfrisyr, men det är det inte. Det står rakt upp, som spikar. Hon är brunbränd, med markerade anletsdrag och smala ögonbryn. Runt handlederna trängs armband i blänkande silver, och på ena fingret sitter en enorm ring, som jag inte vet vad den kallas. Den vänstra underarmen bär en tatuerad remsa, och när det inte är sommar bär hon en lång, svart rock som sveper kring hennes vader. Monica ser ut som om hon klivit rakt ut ur ett synthband, och gått in på kontoret på institutionen. En gång, när jag besökte hennes kontor, hörde jag tung, rivig musik redan ute i korridoren. När jag kom in dit, stod musiken på akademiskt oacceptabelt hög nivå. ”Det är ett mexikanskt band”, sa hon. ”Riktigt tungt.”

Under genuskursen, vid en rökpaus, bar jag min TOOL-tröja. ”Vilken snygg tröja du har”, sa hon. ”Att lyssna på TOOL är som att få en mental orgasm.” Det var det första Monica sa till mig, utanför klassrummet. Sådan är Monica.

En ljuvlig skärpa för det analytiskt centrala, en otroligt skicklig kriminolog, och ett stort hjärta med ett bullrande skratt. Hennes dörr – ut ur hissen, gör en U-sväng, följ korridoren till Stenmarck-illustrationen, det är Monicas dörr – har alltid stått öppen. Varje korkad fråga jag haft, varje märklig (ibland, relevant) tanke, hon har alltid satt sig ner, tagit en klunk kaffe och gett ett tänkvärt svar. Hon introducerade mig för Messerschmidt, Kimmel, Maud Eduards, den feministiska och poststrukturella kriminologin, och så mycket annat att det skulle uppta ett helt inlägg, bara det.

Ibland tänker jag på henne som min akademiska storasyster. Hon som alltid hållit mig om ryggen, alltid hjälpt mig, och alltid tänkt på mitt bästa. Det är inte det att hon försvinner, hon lämnar ju bara institutionen. Men för mig känns det ändå anorlunda. Hon har ju alltid varit där, alltid varit Monica. Jag kommer att sakna henne.

Annonser

Ett svar »

  1. Blir SÅ rörd när jag läser detta, Christoffer! Det var ett privilegium att få handleda dig! Och att få besök av dig titt som tätt 🙂 Lycka till med allt!

    PS. Min tatuerade remsa är en orm 😉 och bandet jag lyssnade på heter Hocico DS.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: