RSS Flöde

En helt ny värld

Hörrni, vi ska väl vara ärliga med varandra här. Den här sidan har ändå sisådär ett par hundra sidvisningar om dagen nu, och även om det inte är KENZA-storlek, det här, så är det ändå dags att jag visar upp min ärliga sida lite mer.

För någon vecka sedan gick jag upp oerhört tidigt för att ”få lite gjort” medan Mela låg och sov. Det gick fantastiskt dåligt – jag var alldeles för trött för att vara kreativ, åtminstone under den första vakna halvtimmen. Och ett par dagar innan det, hade jag och Mela hittat en blogg via Alex Schulmans (fantastiska) pappablogg, och förundrat stirrat på en videopost.

I den här bloggen anade jag att något inte stod rätt till; hon gjorde sig lustig över någon som tydligen kallas för ”Kissie”. Jag gick in på bloggportalen.se, och hittade Kissies blogg. Och kort därefter, en blogg som tydligen heter ”PAOW”. Och nästan genast, ”Gaybloggen”. Det tar emot att göra länkar av det här, men jag känner att det är ett måste för att ni liksom ska förstå. För att ni ska förstå hur ärlig jag verkligen är just nu.

Då, klockan 06:15 ungefär, stod det snart klart för mig att något hade hänt här. Dessa personer, de känner varandra på något vis. Och relationer – tja, jag vet inte vad man ska kalla det annars, även om ”relationer” ger fel associationer – har brustit, och nya har skapats. Det här, förstod jag snabbt, var ett stort ”bloggbråk”. Och alla skrev de om ”falskhet”, ”saker som hänt”, ”skitsnack”, etc., och jag kände, där och då, ett oerhört behov av att förstå vad som hänt. Jag kände på mig att här fanns det en riktigt snaskig historia, något jag kunde gotta mig i sådär på morgonkvisten. Sedan kände jag mig som en oerhört föråldrad person som sitter i gungstol med en skvallertidning framför sig, eller sitter i gungstol tillsammans med fem andra åldringar i fem andra gungstolar, och skvallrar om ”bekanta”.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det som hände. Jag är inte stolt över det, men jag står för att jag gjorde det. Så. Jag har med oväntat intresse grävt mig in i ett bloggbråk mellan ett par tonåringar som skriver oerhört dåliga bloggar och som lever i Stockholms innerstad. Det, ni. Det trodde ni inte om grabben som (visserligen kort) recenserade Hypnotisören, eller tog bild på så fin gammal kultur som ett exemplar av Highsmiths The Talented Mr. Ripley, eller älskar Watchmen. Eller så trodde ni det. Efteråt, erkände jag det här för Mela, vilket gjorde att hon först skrattade åt mig, och sen satte sig vid datorn för att kolla in ”bråket”. Jag erkände det även för Molly, men jag ska inte avslöja Mollys reaktion. (Vi kan kanske säga som så, att hon inte var helt oinsatt i det här, hon heller.)

Nåväl.

Hur som helst. Efter att ha tagit mig igenom den här krisen (det är så jag tänker på det nu i efterhand) har jag nu börjat studera de här bloggarna på ett lite mer samlat sätt. Och, det är ju otroligt intressant, det här, egentligen. Anledningen, är att bloggarna är oerhört stora. Medan jag har några hundra sidvisningar om dagen, har de några hundratusen. Gaybloggen, Kissies och Paows bloggar, är var och en större än Alex Schulmans blogg! Det är ju fullständigt enastående. Se själva.

Bloggarna är alltså i praktiken dagböcker, skrivna av personer i åldern sexton till arton år. De är blonda, solbrända, har rosamålade läppar, rika föräldrar och dyra märkeskläder. De fikar på de heta ställena i gallerior och kring Stureplan och går på klubbar som Village och Hell’s Kitchen. När en av dem ska skriva att hon gör något varje dag (”dagligen”) så skriver hon vardagligen. Det är lite som när Homer säger att ”CSI Miami investigateded it.” Om de talar om en intervju i bestämd form, blir det interjuven. Sorgligt blir sorligt. Tragik blir till en sorts ljud, alltså. Det här är människor som, trots stundande myndighetsålder, behöver lära sig stava.

Jag undrar vad som driver dessa unga, rika människor, och så blir jag lite ledsen. De verkar inte lyckliga, inte alls. Varje inlägg är en glädjelös och sorgefri beskrivning av dagen. Det verkar finnas en meningslöshet i hela deras tillvaro. De tar ”springtaxi, bara för att ha testat på det lixom.” Jag menar, vem gör så om inte någon som egentligen ser sin tillvaro som alldeles meningslös?

Jag kan inte släppa det här; det är som att fått en inblick i en helt ny värld. En värld som gör mig förundrad och nyfiken. Och, eftersom bloggarna är så oerhört stora – lite, lite skrämd.

God morgon, förresten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: