RSS Flöde

Om jag inte går att finna

Om ni, av någon anledning, söker efter mig. Om ni besöker mitt hem, och inte finner mig där, åker till universitetet och inte finner mig där heller … då finns jag förmodligen på Hornsgatan 61, på det här stället.

foto: sthlmscafe.blogg.se

foto: sthlmscafe.blogg.se

Vetebullen är en plats som jag först fick nys om genom min vän Julia. Det har sedan dess blivit en plats jag besöker skrämmande ofta. Det första man ser när man går in, är en obscent stor kristallkrona som, om den skulle hänga i en vanlig bostad, omedelbart skulle utesluta alla annan tänkbar möblering. Tidigare var caféet blekt och, sanningen att säga, olidligt smaklöst, men det är hela poängen med Vetebullen. Det är, så att säga, helt i sin ordning. Och man kan få kaffe för 15 kronor och om man vill kan man lägga en femkrona när man tar påtår. Annars går det väldigt bra att ta påtår i alla fall.

På alltomstockholm.se hittar jag en kommentar om stället, som lyder:

Beställde en prinsessbit med sur grädde. Mannen i kassan sa inte ens ursäkta. Han strirrade helt tomt på mig som för att säga ”aha och?”. Otrevligaste mannen någonsin.

Jag förstår att detta kan göra vissa gäster … upprörda. Men för mig är just det hela poängen med Vetebullen. Jag får vara ifred, läsa, skriva eller tänka, och om jag någon gång vill höja blicken, så gör jag det och ser en oerhört märklig skara människor. Dessutom har Vetebullen den ljuvligaste – men långt ifrån rena eller fräscha – uteserveringen jag vet, på deras innergård. Där finns även en grå, oerhört lat och trött gårdskatt som gärna smyger in och sätter sig vid bordet, i förhoppning om att få ta del av maten. På Vetebullen skrev jag väsentliga delar av Vincent Franke, och kommer att skriva väsentliga delar av allt annat där också. Däremot kommer jag aldrig att äta något där som innehåller mejeriprodukter.

Ovan skrev jag ”tidigare”. Nu, under sommaren, har Vetebullen förmodligen bytt ägare, eftersom personalen är en annan och hela stället har genomgått en sorts smygrenovering. Fåtöljerna, som tidigare var plaststolar, är nu riktigt sköna. Och väggarna, tidigare bleka och sjuka, är nu murrigt mörkbruna. Men, givetvis – kristallkronan finns kvar. Kaffe för 15 kronor finns kvar. Den frivilliga påtårsfemkronan finns kvar. Och den underbara uteserveringen finns kvar.

Som sagt. Nu vet ni var jag är att finna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: