RSS Flöde

Jag såg mig själv

Om jag står vid mitt fönster och tittar ut, ser jag en enplansbyggnad, en låg- och mellanstadieskola. Det kan vara högstadieelever där också, jag vet inte, men den känns liksom som en skola för barn som ännu inte, eller alldeles nyss har, blivit tonåringar. Jag har öppnat fönstret och står där med en cigarrett i ena handen och en halvfull kaffekopp i den andra. Bakom mig, på sängen, står en halvpackad Adidasbag, inför min 11:44-resa till Borlänge och Mela.

Jag står där på tredje våningen och ser ner på skolan. Precis på andra sidan gatan ligger den, och en del av byggnaden har sex stycken stora, fyrkantiga fönster som visar upp en hel skolsal. Ljuset är tänt därinne, och salen är full av elever. Det är tänt vid whiteboardtavlan. Men om det är lektion, jag vet inte det. Det är kaos därinne. Alla elever springer fram och tillbaka i salen, eller hänger i klungor vid något av bänkparen. Pappersbollar flyger genom luften och någon jagar en annan med pekpinnen. Längst fram, tror jag, står en lärare och ser alla elever go bananas.

Alla elever, utom en. För där, vid fönstret, står en liten pojke och tittar ut. Han har armbågarna mot fönsterbläcket och vilar huvudet i handflatorna. Så som en pojke sitter vid fönstret i sitt rum och sorgset undrar när det ska sluta regna, så sitter den här pojken. Alldeles stilla, med blicken fäst mot något av fönstren i mitt hus. Han har en blond sidbena, den sortens hår som på avstånd ser så lent ut att det skulle kunna vara silke, och en svart tröja med något färgglatt, stort tryck. Det skulle kunna vara ett hårdrocksband eller en superhjälte.

Och så vrider han huvudet lite åt vänster, och jag är ganska säker på att det är mig han tittar på. På något vis fylls jag av en så märklig känsla. ”Det är okej”, känner jag att jag vill säga till honom, men jag vet inte riktigt varför. Så jag ställer ner min kaffekopp och höjer handen åt honom, vinkar diskret, liksom osäkert. Han vinkar tillbaka, på precis samma sätt och bakom honom är det krig. Papperskrig.

Vi står där, och tittar på varandra en stund. Jag röker upp min cigarrett, och fimpar den i askfatet. Han vänder sig om, utan synbar anledning utan mest för att liksom göra något, verkar det som, och går till sin bänk. På bänken ligger en bok uppslagen. Den är tjock, men mer än så ser jag inte. Och så sitter han där, vänder sida efter en liten stund.

Och jag, jag sätter mig här och skriver ner det som just inträffat, med en känsla av att ha sett mig själv för tio-tolv år sedan.

Annonser

»

  1. Welcome to my nightmare Christoffer! Every fuckin’ day. Tja. Alltså. Det är inte mig de kastar på. Tycker märkligt nog för mycket om för o ens komma på tanken. Men när jag inte är klassrumsnärvarande så…

    Men ibland drömmer jag om att läraryrket borde jämställas med skådespelares. O kandidater tvingas till antagningsprov. Eller författartest.

    Flugornas herre – William Golding -54

    O min ”pojke” sitter inte i nåt fönster. Utan ”Auschwitz”-trycker istället förskrämt i nå’ hörn. Eller går kontaktlimmad vid min sida.

    Bra text CC! Var det så för dig … ”Ralph” Carlsson?

    Who’s next? – The Who -71

    Svara
  2. Du skriver väldigt gripande. Jag är imponerad. Så väl som inspirerad. Tack!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: