RSS Flöde

Skrivtips: om allt annat går åt helvete, sätt handlingen först

Jag har ju inte så mycket att komma med, i jämförelse med giganter som Elizabeth George (Write Away!), Stephen King (On Writing) och andra bästsäljande författare som delgivit andra hur de ser på skrivande. Många av deras tips är bra, framförallt får de en att ställa frågor kring sitt eget skrivande och till sina egna texter, och det är alltid nyttigt. Men, kom jag på nu i helgen, det här har jag inte sett någonstans (även om det kan ha tagits upp av antingen George, King eller någon annan – förlåt för den omedvetna stölden i så fall). Det här tipset är som ett verktyg; använd det om det funkar. Om det inte verkar passa dig eller din typ av text; kasta det åt sidan och sök efter något annat. Jag är långt ifrån säker på att jag har rätt i det jag skriver nedan, det här är helt enkelt bara något som funkar för mig.

Men. Nog pratat nu.

Jag har ett par tekniska verktyg jag utgår ifrån när jag skriver och det här är, om inte det mest grundläggande så åtminstone det som flest gånger visat sig vara lösningen på problemet. Som när det gäller så mycket annat, så var det Elisabeth Klingmyrs ord – hon var min klassföreståndare på gymnasiet – som lade grunden till det. Få personer jag känner är så skickliga på meningskonstruktion som hon. Hon hade ett oerhört skarpt öga för den enskilda meningen; vad säger den, och hur säger den det? En journalistiskt effektiv mening är en mening som ger läsaren 1) så mycket information som möjligt, 2) den viktigaste informationsbiten först och 3) gör det på ett sätt som är förståeligt och okomplicerat som möjligt (så länge journalisten inte skriver för, typ, kulturdelen … då kan vad som helst hända).

Hur som helst. Hennes ansats till meningskonstruktion har jag burit med mig. Tekniskt sett finns det inget viktigare än meningskonstruktion, oavsett journalistisk eller litterär text. Så det är min grund; meningskonstruktion. Och här är mitt skrivtips:

sätt verbet först.

eller, kanske snarare, sätt handlingen först.

Varje mening man skriver (nu menar jag skönlitterär text, men det funkar nog annars också) bör innehålla så mycket enskild kraft som möjligt. Varje mening ska levereras till läsaren på ett sådant sätt att den fäster sig så mycket i hjärnan, att den inte går att få bort. Åtminstone bör det vara ansatsen. Och åtminstone har jag själv funnit att det oftast sker genom att, så fort som möjligt, ge en karaktär ett aktörskap; låta honom, henne eller allt däremellan, att göra någonting. När vi gör något, händer det grejer. Precis som att vår puls ökar när vi går, springer, cyklar, jagar eller blir jagade, blir slagna, slår, blir sparkade, etc., precis samma sak är det med att läsa en text. När vi ser verb – händelser, rörelser, aktörer som interagerar med sin omvärld – då höjs tempot, både i vår kropp och i vår läsning, mer eller mindre undermedvetet. Ta, exempelvis, den fullgott acceptabla – och innehållsrika – meningen:

Med knuten hand slår jag honom hårt.

Den duger, liksom. Den är helt okej. Men handlingen – slaget – kommer mitt i meningen. Underverk – nåja – sker om man flyttar fram handlingen.

Jag slår honom hårt med knuten hand.

Booya! Den är inte magnifik, men den är ett bra exempel på vad jag menar; direktheten. Rakt på sak. Inget knussel – bara handling och hur handlingen sker. Det ger meningen – och berättaren – en riktning; en rörelse. Okej, alternativ 1 kan vara aningen mer elegant formulerat och kan måhända vara väldigt lämpligt, det också (Peter Bratt inleder sin självbiografi med den ganska sinnrikt konstruerade meningen, ”Det är kattens fel, allt som följer.” Det är ett fint bevis på hur en standardmening – ”Allt som följer är kattens fel” – genom de- och sedan annorlunda re-konstruktion kan ge en helt annan ton och rytmisk öppning till en text.)

Men om du vill ha en kraftfull rörelse och riktning i meningen; sätt handlingen först. Eller om du helt enkelt inte vet hur fan du ska skriva nästa rad; om raden innehåller en handling, prova med att sätta den först. Det är mitt blygsamma typs; om du sitter fast mitt i ett stycke och inte får till fortsättningen på händelseförloppet, om du ska börja ett nytt kapitel och inte kan bestämma dig för hur du ska släppa in läsaren i det, om du sitter i en dialog som inte har någon spänst eller nerv – sätt handlingen först.

Det lustiga är, att du kommer att behöva bryta mot den här regeln lika ofta som du följer den. Att enbart sätta handlingen först, alltid, alltid, det kommer att ge dig en läsare som antingen blir utmattad eller uttråkad, eller – förmodligen – både och. Varje text behöver variation. Varje text har ett tempo, en rytm, och ibland kan det inte finnas något värre än att inleda en mening med att karaktären gör något. Att inte inleda med handlingen kan ofta vara oerhört mer effektfullt.

Men, trots alla dessa undantag; om du sitter fast och verkligen, verkligen, verkligen behöver komma vidare, om, så att säga, allt annat verkar gå åt helvete och du behöver något som omedelbart ger dig, din karaktär och texten en puls och en riktning, någonting att följa – sätt, åtminstone för ögonblicket, handlingen först.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: