RSS Flöde

Det här är helt klart personer jag måste hålla mig på god fot med

I senaste numret av Tidningen Svensk Bokhandel (finns i butikerna från och med idag) listas de 50 mäktigaste personerna i bok- och förlagsbranschen. Det var omskakande läsning. Piratförlagets VD, Ann-Marie Skarp, är med på listan som en av de fyra (4!) absolut mäktigaste. Under 2000-talet, anser SvB, har hon varit den tveklöst mest inflytelserika och mäktiga i branschen (något sånt skrev de, jag parafraserar lite ur minnet här men innebörden var ungefär densamma, i alla fall). Piratförlagets redaktions- och produktionsansvarige, Mattias Boström, är också med bland de 50, som en av de med bredast kunskaper och ständigt nyskapande, lyckade idéer.

Herregud. Det är liksom ingenting man tänker på, egentligen, när man kommer till förlaget. Jag vet inte om det kan vara intressant att veta, det här, men så är det, i alla fall; det är ingenting man tänker på. Ann-Marie Skarp bär en aura av auktoritet omkring sig. Den där typen av aura som säger att om något går snett eller är på väg att göra det, då är hon en person som styr upp saker och ting. En aura av handlingskraft.

Och hon har en nästan omänskligt pigg, alert blick. Den sortens blick som gör en trygg och känner sig avslappnad, och, jag vet inte, ”viktig” är fel ord, betydelsefull! Det är rätt ord. Så känner man sig när Ann-Marie Skarp ser på en. Man känner sig betydelsefull. Många skulle säkert invända att ”det är ju alldeles korrekt, du är ju betydelsefull för förlaget!” Ja, kanske det, men i den här bok- och förlagsvärlden känns det inte som en självklarhet att förlagschefen får den unge debutanten att känna så.

Tillsammans med Sofia – förläggaren – driver Ann-Marie Skarp ett tungt, tungt lass på förlaget, och om hon gör tummen upp eller ner kan få stora, stora konsekvenser; för författarna, för förlaget och – har det visat sig – för den svenska bokbranschen i stort. Men, som om hon liksom tycker att det är jätteroligt att få besök, så kommer hon också ut i fikarummet, eller vad man ska kalla det, när jag sitter där och väntar på att ha möte med Sofia. Jag – oerfaren, ung, nyfiken utav helvete – kommer genast på tio saker jag vill fråga, men Ann-Marie hinner före och när Sofia kommer har jag enbart svara på nyfikna och bra frågor, om kriminologi, om böcker, om, ja, jag vet inte vad. Det känns lite som när man pratar med Eva Tiby – min handledare, en sann intervjuarsjäl som hellre vill ställa frågor än svara på andras.

Och så vinkar man hejdå, säger att vi ses och hörs, och så går man iväg och känner sig just betydelsefull. Samtidigt som hon själv går iväg till sitt rum och tar något avgörande beslut för Sveriges bokbransch.

(STORT GRATTIS, ANN-MARIE OCH MATTIAS!)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: