RSS Flöde

von Hofer läser min blogg

Jag skrev ju ett inlägg för någon vecka sen, som rörde den store von Hofer på Kriminologiska Institutionen. Ni finner det här HÄR. Igår var jag uppe på institutionen för att skriva ut mitt paper och köpa en bok av Janne Flyghed, kursansvarig i den kriminologikurs jag ska gå i november. På väg därifrån mötte jag studierektorn Lena Roxell.

”Hej, Lena”, sa jag, ni vet, så där som man säger när man passerar varandra i en korridor. ”Är allt bra?”

”Det är bra”, sa hon och log. Sedan, när vi redan hade passerat varandra, sa hon ”Du … jag läste ditt inlägg om Hanns.”

Aj, fan. Det trodde jag inte.

”Oj … då.” Det var det enda jag fick fram. Det här kan ju definitivt inte vara positivt.

”Det var jätteroligt, gud vad jag skrattade”, fortsatte hon, och sprack till och med upp i ett leende nu.

”Vad … roligt”, sa jag chockat. ”Men hur … ”

”Det var Henrik som hade hittat det.”

Oh, God. Henrik Tham. Tillsammans med Jerzy Sarnecki är han den ende som utsetts till professor av Sveriges regering, en gång i tiden. Åtminstone har jag för mig det. Han är, så att säga, on the top of the pile. Och han är en oerhört nära vän till von Hofer. Jag ser dem på universitetet ibland. De promenerar tillsammans till och från Lantis, lunchstället, med händerna i fickorna, djupt inbegripna i samtal. När man ser dem ihop får man känslan av att jag, om jag skulle försöka blanda mig i samtalet, inte skulle förstå någonting. Diskussionen ligger ett par mil över mitt huvud, skulle man kunna säga. Inte en chans att Henrik Tham inte berättat om inlägget.

”O… kej”, fick jag fram.

”Han skrattade jättemycket åt det”, sa Lena.

”Tror du att … tror du att Hanns har läst det?”

”Det tror jag nog”, nickade hon.

Oh, God. Oh, God. Jag tror att von Hofer är en man med humor, åtminstone har (stundtals) verkat så, men man kan ju aldrig veta med de där mäktiga männen i khakijeans och skjortor.

”Nu blev jag jätteorolig”, mumlade jag för Lena.”Hoppas att han inte tar illa upp.”

”Nej, det tror jag verkligen inte! Vad synd att du tog det så.”

”Nej, det är bara … det är bara konstigt.”

Och jag tror att det var lite så jag faktiskt kände. För jag menar, är det inte lite så? Den här bloggen, jag tänker ju inte på att andra läser den, förutom ibland. Men ofta så skriver jag bara rakt upp och ner och det som blir, det blir, om man så säger. Sen tänker jag inte så mycket mer på det och helt plötsligt har ens professor läst ett mycket märkligt inlägg om sig själv, och där stod jag framför Lena och bara gapade. Det kanske har med namndropp att göra. Folk googlar ju sig själva, liksom. Det är inget konstigt med det, för forskare är det nog så att de faktiskt bör göra det ibland.

Man kanske borde börja namndroppa lite mer i bloggen, alltså. ”MIKAEL PERSBRANDT.”

Är du där, Mikael?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: