RSS Flöde

Gratis!

Jag skaffade ju en ny dator i förrgår. Idag var jag på väg till universitetet i tjocktröja och kavaj men frös så in i helvete mycket när jag kommit tjugo meter utanför dörren att jag var tvungen att ta vägen om Hamngatan och H&M för att köpa en vinterjacka. Det var, kände jag när jag klev ut därifrån, ett mycket bra val. Sedan, när jag tänkte det att det här var bra, då insåg jag det var 800 spänn skiten gick på. Det här var inte alls bra. Men då blev jag helt förundrad över mig själv. Eller kanske inte över mig själv, utan mer över hur saker och ting egentligen är.

Man går fram till en kassa. ”Den här, tack”, säger man till kassören, och så lägger man fram sin jacka eller dator eller iPod eller vad det nu är. Så länge det kostar under 5-600 kronor, då förstår man liksom att, okej, nu försvinner de här pengarna. Man kan se dem framför sig; frasiga hundra- och femhundrasedlar med tummade kanter och skrynkliga avbilder av uråldriga damer och herrar.

Men om det rör mer pengar. Om det, så att säga, rör en ny dator. Då stoppar man sitt kontokort i en dosa, väljer ”konto”, slår in koden, och sedan … ja, sedan vet jag inte vad som händer. Därefter har jag liksom ingen uppfattning om vad som sker. Det kommer upp en siffra. En skrattretande siffra, så överdrivet dyr i relation till vad det är jag egentligen får, att det liksom inte registreras. Det är bara ettor och nollor som byter plats någonstans. Helt omöjligt är det, i alla fall, att jag skickar iväg fem månadshyror i ett hjärtslag. Det gör jag inte. Eller köper en jacka som kostar lika mycket som 80 (!) liter mjölk. Det är ju ingenting jag någonsin skulle få för mig att göra.

Så jag klickar ”Godkänn” utan att egentligen veta vad det är jag godkänner, kanske godkänner jag bara situationen, som att, jo, jag accepterar att jag står här. Ett sorts filosofiskt ställningstagande; jag, som uppfattar mig som människa, godkänner att jag står här; alltså godkänner jag existensen av människor. Något sånt, kanske jag godkänner.

Något jag inte skulle godkänna, det var om jag självmant gick med på att köpa en dator till priset av att renovera ett helt kök. aldrig i livet.

Och så tar jag mitt kort, lägger tillbaka det på sin lilla plats och gläds åt att det fått vara ute lite i friska luften, trots att det egentligen inte gjort något därute. Lite som att gå ut och gå med en kanin i koppel. Det fyller egentligen ingen funktion, mer än att det kan vara lite kul för kaninen att få en nypa luft. Och så går jag därifrån.

”Jag har fått det här gratis.”

Så instruerar hjärnan mig att se på det hela, den påse eller kartong jag håller i handen. Jag tror att den gör det för att jag inte ska gråta mig själv till sömns över alla pengar jag slängt på skit jag egentligen inte behöver men som hjärnan säger att jag verkligen vill ha. Om jag insåg det … ja, nej, jag vet inte vad som skulle hända om jag gjorde det. Herregud, vad ont jag skulle få i hjärtat och hjärnan och magen.

Som tur är, har jag ju inte det. Jag har ju fått det här gratis. Haha, tänk om man var så hjärndöd att man lade så mycket pengar på en enda pryl. Hahahaha! Ja, folk är då för lustiga ibland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: