RSS Flöde

100 106

100 106.
Så många tecken inklusive blanksteg är skrivna i Fattigman. Med tanke på hur uselt gårdagens skrivande gick (= inte alls), har, så att säga, denna söndag inneburit att en liten gräns har uppnåtts och passerats. Det är något speciellt med den där gränsen, trots att den är konstgjord, egentligen. ”Vad har det för betydelse att man skrivit 100 000 tecken, om 90 000 av dem är skit?” Typ så. Men jag tror inte att de är skit. Jag tror i själva verket att de är ganska bra. Att jag är något stort på spåren i och med den här texten. Det är en ovanlig känsla för mig eftersom jag i nio fall av tio brukar skrota hela skiten runt 50 000 tecken. Och med ”stort” menar jag inget annat än att det är en utveckling och utvidgning av det som jag antar att jag bör benämna ”mitt författarskap”, hur främmande det begreppet än ter sig just nu.

Jag vet inte riktigt hur andra skrivande människor tar sig an det här med teckenräkning och liknande indikatorer på att man tar sig framåt i en berättelse. För mig är den sortens grejer endast viktiga när någonting tar emot. Jag brukar ju inte skriva om det inte är så att jag verkligen vill – om jag inte känner att jag vill skriva, kollar jag på en film eller läser eller något annat givande – men just den här hösten har visat sig bli relativt packad med grejer som behöver och måste göras. När jag därför har tid över, känner jag att jag verkligen ”borde” skriva. Och kanske är det just därför det tar emot lite. Samtidigt tror jag att det ligger något i vad Jan Guillou uttryckt i intervjuer på senare tid: inspiration är till för amatörer. Och jag vet inte, jag känner mig varken som en amatör eller motsatsen (”professionell”?). Men enda gången det tar emot att skriva för mig, är inte när jag känner att jag ”måste” utan när jag känner att jag ”borde.”Det är enda gången det tar emot att liksom utöva hantverket. Och ibland går det inte att vänta på att det ska ”sluta” ta emot. Ibland måste man möta skiten med ansiktet först.

Hur som helst; då, när det tar emot lite, då finner jag teckenräkning som en hjälpsam indikator på framsteg. Som ett matematiskt bevis på att ”jodå, du har tagit dig längre fram idag.” Annars skiter jag fullständigt i det. Men om det tar emot: sätt dig ner och bestäm dig för att få ner 5 000 tecken inklusive blanksteg. Börja så. Sedan släpper det, stegvis. Det gör det alltid.

Nu återstår i alla fall bara de andra drygt 400 000 tecknen (enligt mitt flödesschema över handlingen, är jag drygt 1/5 in), sen är Fattigman en fullständig text. Som sagt – en liten gräns har uppnåtts och passerats. Med betoning på liten.

Annonser

»

  1. A keep ahead. Men. Less blogg. More Fattigman-write. And no Forum! Big ÖB-grrr…

    Det är inte längden på texten som gör författaren CC, utan glöden, passionen. To bear in writin’ mind.

    A passion play – Jethro Tull -73

    Svara
    • christoffercarlsson

      Äsch, bloggen är en helt annan form av skrivande. Det är ingen fara med den saken. 🙂
      Och oroa dig inte. De delar jag skrivit till nu är fantastiska. No worries, m a o.

      Frid, ÖB. All is well in the jungle.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: