RSS Flöde

Höstvisa

bäsna trädgård

bäsna trädgård i skymningen

Jag sitter här och hamnar av någon konstig anledning på ett Youtube-klipp där Marit Bergman sjunger Höstvisa. Jag börjar lyssna på den sorgset vackra visan, och dras tillbaka i tiden, nästan exakt en månad. Det är den 17:e september och jag är i Borlänge, hos Mela. Jag har har kommit dit bara ett par timmar tidigare. Vi ska åka till Bäsna Trädgård; det är någon sorts ”ljuskväll” där. Jag har inte en aning om vad det är och har därför inga direkta förutfattade meningar heller.

När vi kommer dit är det fortfarande lite ljust. Marschaller leder vägen från parkeringsplatsen, ner mot trädgården. Man går in genom en liten entré och så är man inne i trädgården. Den ser ut lite som en labyrint, fast med låga väggar och en oerhörd kupering; det lutar upp, ner, höger, vänster. Överallt finns det ljus uppsatta, marschaller och stearinljus och värmeljus och ljusstakar och fasen vet allt. Det är en massa människor där och medelåldern är ganska hög. I entrébiljetten ingår en kopp kaffe och en korv eller kaka som man äter stående.

Det är blir snart riktigt kallt, i takt med att mörkret faller. Det är över en timme tills det hela ska börja – exakt vad som ska börja vet jag inte riktigt – och det börjar liksom bli så där kallt så att låren domnar bort. Uppe på toppen av sluttningen, finns en ganska liten scen uppsatt och på vägen dit sitter det människor i stolar som de tagit med själva. De sitter i overaller, termobyxor och filtar och småpratar, dricker kaffe och äter wienerbröd.

Folket i Dalarna är helt klart lite konstiga. Riktigt konstiga, till och med.

Vi sätter oss ned på ett par stolar – Bäsna Trädgård har en hel drös stolar tillgängliga, så man behöver egentligen inte ta med sig – just när mörkret har fallit. Det enda som syns är ljusen som brinner och ansiktena som glimtar till när de är nära lågorna. Det är så märkligt, det här. För det finns tydligen en scen till, jag och Mela sitter mellan den ena scenen och den andra. Fast den andra är egentligen ingen scen, den är mer som en predikstol. När klockan slår åtta, ställer sig en oerhört gammal, vitklädd dam i den där stolen och börjar tala, och hälsar oss välkomna.

Jag vet inte riktigt varifrån det första ljudet kommer, jag kan inte se det. Det kommer inte ifrån någon av scenerna. Det är som om det kommer någonstans ifrån mitt eget huvud, och ändå är det omöjligt. Det liknar ett rop, fast sorgset och ändå hoppfullt, som en hymn. Utom det, helt tyst. Alla – vi är många, flera hundra – sitter ner. Det är så tyst att jag kan höra folk som sitter långt borta och viskar. Sedan pekar Mela på någonting på andra sidan trädgården, och det är ett fackeltåg. Människor i vita särkar, som i ett Lucia-tåg, går med facklor i händerna.

Jag och Mela fryser, och vi sitter på dubbla filtar, så vi sveper en av dem omkring oss. Och så sitter vi där, håller varandra i händerna. Ibland värmer hon sin näsa mot min hals och ibland gör jag samma sak mot hennes. Ifrån scenen börjar de spela, och sångerna och framträdandena avlöser snart varandra. Vi har blivit instruerade att inte applådera; bara sitta tysta och lyssna och se. Det är så stämningsfullt att man kommer på sig själv med att hålla andan flera gånger under den dryga timmen.

Sedan, i slutet, ställer sig den gamla damen på predikstolscenen igen. Hon tackar oss för att vi lyssnat; för att vi varit här och delat detta med varandra och Bäsna Trädgård. Hon ber oss att inte sörja över sommarens slut; istället ber hon oss att värma varandra i mörkret som kommer, och som kommer att vara länge innan det ljusnar. Och så tar hon plötsligt ton. A capella sjunger hon med en så varmt sorgsen och stark röst, raderna ur Höstvisa och jag och Mela håller varandras händer långt efter att damens röst tystnat.

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött

Nu blir kvällarna kyliga sena

Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött

Och med ens så förfärligt allena

Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort

Och tänker på allt det där man borde

Det finns så mycket saker man skulle sagt och gjort

Men det är så väldigt lite man gjorde

Skynda dig älskade, skynda att älska

Dagarna mörknar minut för minut

Tänd våra ljus, det är nära till natten

Snart är den blommande sommaren slut

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: