RSS Flöde

The story of my life, typ

I mitten av förra veckan, onsdag, tror jag, har jag på mig en svart t-shirt. Det är ingen märklig t-shirt, bara en svart, matt t-shirt i S-storlek. Jag håller på och packar för att åka till Mela dagen därpå. När jag går för att duscha, tar jag av mig tröjan, och efteråt kan jag inte hitta den.

Ett par timmar tidigare denna onsdag, talar jag med Mela i telefon, och hon frågar vad jag haft på mig för kläder idag (hon brukar fråga det, eftersom jag så sällan varierar mig utan köper ett plagg och sedan bär det konstant tills det går sönder).

”En svart t-shirt”, säger jag, efter att ha nämnt mina byxor och mitt linne.

”Du har ingen svart t-shirt”, säger hon.

”Jo, det har jag.”

”Nej, det har du inte, tro mig.”

”Men tro mig, jag har det, jag har ju den på mig just nu.” Jag tittar ner på mig själv, min överkropp, och ser den svarta tröjan.

”Hm”, säger Mela. ”Du har inte en sån tröja.”

”Jag kan ta med den till dig imorgon”, säger jag.

”Hm”, säger Mela igen. ”Ja, gör du det.”

När jag, sedan, efter samtalet och efter duschen, håller på och packar så hittar jag inte tröjan. Jag letar lite överallt, letar i garderoben och letar i väskan, letar i påsen med smutstvätt – men ingenstans är denna svarta t-shirt att finna. Så besynnerligt, inte sant? Jag blir förbryllad, men glömmer snart det hela, och under helgen nämner varken jag eller Mela tröjan.

När jag så kommer hem från Borlänge på söndagskvällen ser jag att det ligger en t-shirt på min säng, en t-shirt jag köpte för ett par år sedan. Den är svart med namnen JOHN, PAUL, GEORGE & RINGO tryckta på bröstet i vita, tjocka bokstäver. Märkligt, tänker jag. Varför ligger den där?

Då inser jag. Jag vänder tröjan ut-och-in, och betraktar den, skakar på huvudet. Den är matt och svart och i storlek S.

Hela onsdagen gick jag runt med tröjan ut-och-in, utan att märka det. Mela hade rätt; jag äger ingen matt, helsvart t-shirt. Och jag behöver verkligen se mig själv i spegeln lite oftare. Steget från detta, till att gå ut utan byxor känns verkligen inte långt och om man gör det där jag bor (på andra sidan gatan ligger en skola), ja, då kan man bli tagen av polisen.

Så är det att vara Christoffer Carlsson. Och så är det att leva med mig. Om ni nu skulle undra, alltså.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: