RSS Flöde

Att värna om främlingar

Igår, på t-banan från universitetet, står jag upp, lutar ryggen mot en av de där plexiglasväggarna som det finns fyra av vid varje dörr. Står där, läser lite i The Secret History, och försöker att inte ha alltför stor ångest över att jag just lämnat in min ansökan till forskarutbildningen, tämligen övertygad om att ansökan saknar motstycke i sin undermålighet.

”Vad söt han var”, säger någon bakom min rygg.

”Nej, inte han, heller”, säger en annan.

Jag hör att de sitter med en tidning, och vänder mig lite snabbt om, blickar genom plexiglaset och ner, mest av nyfikenhet, som man liksom gör ibland. De två bakom min rygg sitter intill varandra; det är två herrar, en rågblond och en mörkhårig, exakt hur gamla vet jag inte eftersom jag bara ser deras nackar och ryggar, men jag gissar på min egen ålder, eller åtminstone mellan tjugo och trettio. Den ene killen lutar huvudet mot den andres axel, jag tror att de håller varandra i handen, sammanflätade fingrar skymtar bortom den uppslagna tidningen de delar mellan sig.

Och så ser jag mitt eget ansikte stirra upp från tidningsuppslaget, blir alldeles kall. Tidningen de läser är senaste numret av Studentliv, ”han” de båda kommenterat är jag själv, och en av dem tycker att jag är söt, den andra tycker det inte.

Jag vet inte riktigt hur man ska göra här, men det jag gör är att, helt tvångsmässigt, börja gå hastigt, genom vagnen och bort från dem, till andra sidan. Det här skeendet ser, gissningsvis, mycket märkligt ut. Men det ännu märkligare, är anledningen till att jag går. Jag tänker, åh, gud, så pinsamt om någon av dem hade sett mig. Gud så pinsamt, för dem. Finns det egentligen något värre än den situation, där den man uttrycker något negativt om, finns i närheten och kan se eller höra – eller både och! – omdömet? Nå, det kanske det finns, men dessa situationer måste vara få. Mycket få.

Jag vill ju inte skämma ut dem, dessa två mycket eminenta herrar. Så jag skyndar därifrån, tänker att nej, hade jag varit i deras kläder hade jag verkligen inte velat vara med om detta.

Är det inte märkligt, säg? Hur kommer det sig att jag värnade om dessa två främlingar på detta viset? I sanning mycket egendomligt.

Annonser

»

  1. Varför har inte jag fått Studentliv?! Vill läsa artikeln.. 🙂

    Svara
    • christoffercarlsson

      Vad märkligt – jag tror att den skickas ut till alla studenter som är reggade vid universitet/högskola? Kanske har den kommit bort med reklamen?

      Svara
  2. Det är märkligt det där med att det är så pinsamt när andra hamnar i pinsamma situationer. Hur många gånger har jag inte blundat framför teven när någon konfronteras med något jobbigt eller gör bort sig..? 🙂

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: