RSS Flöde

Mysterium

I dagarna kring nyår är jag i Borlänge, med Mela. Det är fina dagar. Vi tillbringar mycket tid ute hos Melas mor, som bor i Färjenäs. Om man tittar ut, ser man Dalälven, så nära att man skulle kunna kasta ut en sten på isen. Systersonen är med, och när jag sitter på övervåningen kommer han gående uppför trappan, in i vardagsrummet, med en hållning man annars bara ser hos män som förlorat alla sina pengar i något som skulle blivit deras framgång.

”Vad är det?” frågar hans ena moster.

Han står i dörröppningen med händerna slappt längs sidorna, en liten man med kort, blont hår och blå ögon. I mars blir han tre år gammal.

”Jag … sur”, säger han.

”Sur?”

Systersonen nickar beslutsamt, inte trotsigt utan snarare insiktsfullt, som att ordet överensstämmer med det som skaver i hans själ.

”Varför är du sur?” frågar mostern.

Systersonen höjer blicken.

”Jag … ” Något som liknar förvåning, lika ren och skär som en nästan-treårings dröm, faller över hans ansikte. ”Jag vet inte.”

Han biter sig i underläppen och sträcker på sig, som för att bemöta denna paradox, att känna något utan att kunna förklara varför. Där jag sitter i soffan noterar jag noga dessa detaljer i Systersonens kropps- och ansiktsuttryck och jag kan nästan läsa tankarna som ligger bakom dem. Vad är nu det här, detta motsägelsefulla, som han har upptäckt? Han känner något, men orsaken är dold för honom. Trots känslans klarhet – att han är sur kan på intet sätt betvivlas, det svider starkt och rött i den djupaste av vrår inom honom – kan han inte förklara dess existens. Och där jag sitter möter jag hans blick, och nickar tyst. Jo, han har upptäckt det. De motsägelser och mysterium som kan vara en människas inre. De, och dess konsekvenser, är något som kommer att följa honom livet ut. Han vet det, jag kan se det lika klart som taklampans reflex i de stora, klarblå ögonen som ser på mig.

”‘Toffer”, säger han långsamt.

”Ja?” säger jag.

”Du måste krama mig.”

När han klättrar upp i mitt knä och sätter sig tillrätta, håller jag om honom och pussar honom lite i håret. Säger ingenting om det där med människans inre och hennes otaliga mysterium, jag tror inte att han vill prata om det. Systersonen är, trots sin utåtriktade person, en mycket ung man med väldigt intrikata tankemönster, och jag tror att han vill behålla detta för sig själv. Väga logiken och konsekvenserna i detta ännu okända, som han har funnit hos sig själv. Jag tänker att han tar itu med dessa tankar sent på kvällen, när ingen ser och ingen hör, liggande i sin säng med täcket uppdraget så långt att bara ögonen syns. Där ligger han, det unga geniet, för att försöka komma underfund med vad det är vi alla bär på, dessa motsägelser och stridigheter som präglar vår vardag. Han har trots allt bara vandrat på vår lilla blågröna planet i lite mindre än tre år, och han ska vandra länge än. Han har tid, tänker han. För de här åren har gjort honom vis; han vet att mycket kommer till den som vågar konfrontera det okända, men ännu mer kommer till den som vågar göra det när tiden är inne. Mycket kommer till den som vågar vänta.

Annonser

Ett svar »

  1. Be cool. Klistrar in 70 s o skickar. ÖB-havarinnan Klara står över axeln… Gulp!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: