RSS Flöde

”Fallet Vincent Franke_tryckklar”

Det var det, tänker jag på måndagsmorgonen där jag sitter med en liten kopp kaffe och en mobiltelefon på laddning. I Acrobat Reader har jag öppnat dokumentet jag fått av redaktör Anna. Det har titeln Fallet Vincent Franke_tryckklar, och det här är min debutroman. I veckan skickas den till ett tryckeri i, tror jag, Finland, och sedan kommer den att vara klar. Om ni går in på Bokus eller Adlibris och söker på mitt namn eller bokens titel kommer ni att finna den, och kunna ”bevaka” den. Jag vet inte exakt vad det innebär; jag antar att det betyder att ni i så fall får ett mail när den går att förhandsboka.

Det är i sanning en märklig känsla. (Beklagar att bilden är så stor; jag försökte få den mindre men då blev den alldeles på tok för liten).

Jag sitter och bläddrar igenom dokumentet. I en blinkning förskjuts tiden bakåt ett år och några månader, och jag sitter på ett café på Södermalm och skriver sista kapitlet, sista raden. Jag ser alla referenser jag slängt in, alla mer eller mindre tydliga blinkningar åt mina favoritförfattare som ligger på var och varannan sida. Vissa är så tydliga att de sticker lite i ögonen, andra är förmodligen så subtila att jag inte ens ser dem själv längre. Jag ser hur jag lånat rader och teman av allt ifrån Chuck Palahniuk, via Jonas Gardell och till Will Christopher Baer, till band som Kent och artister som Håkan Hellström, filmer som Badlands och Harold & Maude. Jag ser alla repliker som, på ett eller annat sätt, är tagna ur verkligheten, och plötsligt kan jag minnas dem alla, sammanhangen.

Jag ser vändningarna Vincent tar, de jag satt i timmar för att försöka få till på rätt sätt. Ser alla cigaretter jag rökte under tiden, stående vid busshållplatser eller gående längs Hornsgatan, Götgatan, Nytorsgatan eller någon annan av mina favoritgator i Stockholm. Det är måndag, och tiden mellan oktober 2008 och nu faller över mig som om någon öppnat portarna till en damm.

Jag ser mig och Mela, allt vi gjort och allt vi delat under tiden. Allt vi pratat om och allt vi kommer att göra. Allt stöd hon givit mig, all hjärtlig och hård kritik hon kommit med, alla samtal vi haft som bara mer eller mindre indirekt funnit sin väg in i boken. Jag minns alla tankar och rädslor och alla fantastiska ögonblick vi delat med varandra. Om ni tycker om Vincent och känner att ni vill tacka någon, är Mela en lämplig person att tacka. Hon är och har varit … ovärderlig. Avgörande, på så många vis.

Jag ser mina föräldrar, som sitter i Halmstad och ständigt är, och alltid har varit, så oupphörligt uppmuntrande och positiva. ”Du måste göra det du tycker är roligt”, säger de. ”Det är det enda sättet man göra något på, genom att försöka ha roligt så ofta det går. Livet kommer ändå att ställa till tillräckligt mycket problem för dig; det enda man kan försöka göra är att kämpa hårt, inte skada andra, göra något som känns meningsfullt och ha roligt under tiden.” Det är den moral jag vuxit upp med och ständigt bär med mig.

Jag ser mina vänner, alla dessa fantastiska vänner, som antingen har läst mina manus eller varit omåttligt toleranta inför uttalandet att ”Nej, jag tror inte att jag kan ses idag, jag behöver verkligen skriva.” De som har kommenterat omslag, resonerat kring popkulturen, dess värde och dess ups and downs, vi som har lyssnat på varandras tankar och anekdoter och problem, och som har gett mig så många oförglömliga minnen och anekdoter av alla tänkbara slag. Alla är med i Vincent, på ett eller annat sätt.

Ja, sittande här ser jag dem alla, och blir överrumplad av allt som hänt och allt som kanske är på väg att hända; och alla jag borde tacka för det, alla jag står i skuld till. Någon gång ska jag försöka jämna ut det hela. Exakt hur har jag inte listat ut än, men det kommer jag förhoppningsvis att göra. Och ja, det kanske är en smula sentimentalt, det här. Men i ett sånt här ögonblick får det vara det, tänker jag där jag sitter.

Den här bloggen har, för övrigt, legat nere lite. Men den lever. Och jag kommer att fortsätta blogga; oroa er inte. Om ni vill finna mig på Twitter – där jag just nu är något mer aktiv än här – så gör ni det här. På fredag är jag, för övrigt, med i nya numret av Halmstad-tidningen Entré. Jag vet inte om den går att finna, men jag ska fråga den finfine Calle Magnusson på Lördagsproduktion om det är okej att jag publicerar en PDF av artikeln här, några dagar efter att numret släppts.

Och i veckan, trycks Fallet Vincent Franke.

I all hast,

C.

Annonser

»

  1. Du skriver så fint så man blir nästan tårögd… din känsla går rakt in!

    Svara
  2. Du är så otroligt värd det här vännen!
    Är så glad för din skull.
    Alla världens kramar till världens finaste Christoffer! / Tess

    Svara
  3. Och … jag följer – och köper. Du är helt suverän !!! Lycka till dig …

    Svara
  4. Åh va kul att den snart finns ute! Är så spänd på att läsa den ”på riktigt”! Ska genast lägga en bevakning på den! Grattis igen vännen!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: