RSS Flöde

Om film

För ett par månader sedan blev Fallet Vincent Franke recenserad av Magnus Utvik i SVT. Under recensionen diskuterade han och programledaren den filmiska dimensionen av boken. De drog i många trådar, men en av de mer intressanta (för mig) var om jag skrivit och utformat den med tanken att den skulle göra sig bra som film, i bakhuvudet. Utvik hävdade tydligt att han inte trodde det, att han inte upplevde boken som sådan, vilket är alldeles korrekt – jag skrev den inte så. Samtidigt, konstaterade han, skulle den kunna göra sig bra som film.

Mitt förhållande till film, när det kommer till att skriva berättelser, är lite tveeggat. Jag tror, och har alltid trott, att den dubbla agendan – ”det här ska bli både bok och film” – generellt sett är väldigt riskabel eftersom man i princip försöker göra två saker med endast ett hantverk. Skrivandet är för mig ett specifikt format där en berättelse kan ta sig ett visst uttryck. Ramarna för en bok och en film ser väldigt olika ut. Som jag ser det handlar hela poängen med att skriva en berättelse om att utnyttja formens möjligheter till sin gräns, att berätta en historia på ett så effektivt sätt som möjligt, givet de ramar som finns. Även om, exempelvis, introspektion sällan är särskilt underhållande läsning om det används för mycket, så är det ett grepp som inte går att använda på film, åtminstone på samma sätt. Introspektionen, de ofta centrala ögonblicken i en skriven berättelse då karaktären vänder blicken inåt mot sig själv och reflekterar över det som händer eller har hänt eller kommer att hända, går nästan per definition inte att använda i film. Introspektionens konsekvens måste istället skildras i handling. Och det är inte nödvändigtvis dåligt – som sagt, introspektion i större utsträckning är sällan bra läsning eftersom det blir en djupdykning i karaktärens tanke- och känslorum, och den som behöver göra alltför många djupdykningar behöver nog arbeta med sin gestaltningsförmåga (något bra filmmakare är mästare på). Men, sparsamheten innebär att när introspektionen väl kommer i en skriven berättelse så kan den bli väldigt, väldigt effektiv. Det är ett grepp som inte går att använda på film, och det här är bara en skillnad av många.

Att skriva en berättelse handlar om att utnyttja alla de verktyg som står till ens förfogande för att kunna ge läsaren en upplevelse som är så specifik, så säregen, att man direkt igenkänner den som självklar; att berättelsen inte hade kunnat skildras på något annat sätt eller i något annat format och fortfarande ha samma slagkraft. Den grejen, det förhållningssättet, blir omöjligt om man samtidigt direkt avser att det ska bli film av boken. Det är åtminstone min fasta övertygelse – så snart du börjar skriva med något annat än just den skrivna berättelsen i åtanke, oavsett hur sekundärt detta ”något annat” är så finns det ändå där medvetet eller omedvetet, kommer det du skriver att påverkas.

Därför kanske det blir märkligt när jag nu säger att film är oerhört centralt för mig när jag skriver.

Men det filmiska kommer ifrån någon annanstans än tanken att ”det här ska funka som film”. Det filmiska kommer från ett mer tekniskt plan, jag tror att det är många som skriver* som skulle tjäna på att se mer film. När det gäller gestaltningsförmåga, scenövergångar, berättarstruktur, dialogdynamik och så vidare, är bra filmmakare, som sagt, mästare. Och när jag skriver tenderar jag att tänka i scener, inte i kapitel eller i avsnitt eller i situationer eller något annat. Det kan många, kanske framförallt Sofia och Anna på Piratförlaget, vittna om. ”Scen” och ”scenövergångar” är hur jag beskriver en viss punkt eller förändring i en berättelse. Ordvalet är, tror jag, viktigt eftersom hur man benämner saker också avslöjar hur man ser på de här sakerna, hur man arbetar med dem och förhåller sig till dem.

(Eftersom det här är ett väldigt texttungt inlägg, lägger jag in en bild som inte har med saken att göra. Det här är jag och Piratförlaget-Anna, på Pocketförlagets 5-årsjubileumsfest igår. Titta så glad jag var!! Foto: Helen Alfvegren.)

Så ofta jag kan, så ofta det är möjligt, försöker jag fokusera på verben – vad händer? Vilka handlingar utförs? Av vem, mot vem/vad? Att sätta handlingen främst blir mycket lättare för mig om jag försöker att föreställa mig rörelsen, hur karaktären ser ut och låter och förändrar sin kroppshållning eller vad det nu är. Det behöver inte vara dramatiskt utan kan lika gärna bestå i att karaktären häver i sig en shot tequila.

”Häver”, bra verb. Föreslår en tydlig, unison rörelse, häver är någonting man gör med hela kroppen, i det här fallet höjer man kanske armen högt, lägger huvudet bakåt, böjer kanske till och med bak överkroppen lite i rörelsen. Man ställer sedan ner glaset med stadig hand. Den här sortens handling känner vi igen så väl från filmer att det vore slöseri med tid att inte se på filmer på det sättet, och lägga märke till vilka detaljer som står ut, vilka detaljer som är centrala för att ge läsaren en bild av vad det är som sker. För om det är något jag som läsare tröttnar på, är det detaljer i överflöd. Ge mig bara det jag behöver för att förstå vad som händer – låt resten vara upp till mig att avgöra. Jag behöver inte veta att mannen ”med bestämdhet” sveper i sig sin shot, eller att han gör det ”målmedvetet” eller ”kontrollerat” – rörelserna jag har beskrivit har redan gett mig som läsare just den här upplevelsen; en upplevelse av kontroll och bestämdhet.

Den hävande rörelsen, den stadiga handen som ställer ner glaset. Jag behöver inte ens veta att han låter bli att grimasera eller hosta till (något många författare annars gärna markerar tydligt, eftersom det visar på någon sorts maskulinitet eller styrka och att karaktären är av den sorten, det kan man ju av en eller annan anledning vilja visa för läsaren). Det säger sig självt, utifrån verb som ”häver” och beskrivningen av handen som ”stadig”, att han inte gör det. Och i de fallen kan det vara av stor betydelse att studera film, och fokusera på handlingarna. För det är det folk gör i filmer – de gör saker. De går, springer, kryper, famlar i mörker, darrar, höjer handen till en skål, stirrar under lugg, snörper på munnen, sluter ögonen, spärrar upp dem av rädsla eller förvåning, kisar av nyfikenhet eller förvirring, lägger armarna i kors, lägger det ena benet över det andra men sedan, av nervositet, det andra över det ena istället, håller ett hårt tag om kaffemuggens öra för att känna att de inte ska förlora fotfästet under ett avgörande samtal, och så vidare.

Det kan gå till överdrift också, givetvis. Eftersom vi är så bekanta med filmer och de detaljer filmmakare väljer ut för att markera en sinnesstämning eller en känsla hos en karaktär, kan det lätt bli till en kliché. Men så är det alltid – klichéerna ligger alltid nära till hands och är, ofta, subjektiva. Sure, det finns de givna, kanske nästan självklara. Men klichéer ligger delvis i betraktarens öga. Allt man kan göra är att försöka finna de detaljer man själv känner är tillräckligt effektiva och samtidigt tillräckligt kraftfulla (en kliché förlorar i kraft just på grund av att det är en kliché).

Så, jag tänker, kanske, ganska filmiskt när jag skriver, eftersom det finns mycket att lära av bra film. För att inte tala om allt det andra, populärkulturella; om alla filmer jag älskar och som jag, oftare än många tror, tillåter mig att låna scener, repliker och miljöer ifrån.

På det sättet är film oumbärligt för mitt författarskap, och det kanske delvis är av den anledningen som Utvik ansåg att Vincent skulle kunna bli bra som film. När man lägger ihop allt det här, så blir det kanske till en ganska filmisk helhet, jag vet inte.

(När det gäller det berättartekniska, dvs. diskussion om introspektion och handling, har jag bara tagit ett fåtal exempel här, jag vet att det kanske finns bättre och tydligare exempel. Framförallt finns det många fler. Jag vet inte om någon har skrivit om det, det är det garanterat någon som har.

I vår tid är det alltid nån som redan har ”skrivit nåt om det”.)

* = detta gäller inte minst mig själv.

Annonser

»

  1. Anna karlsson

    1. I boken ”Fallet Vincent Franke” excellerar du i metaforer, detta drar ner läsarvärdet, försök att stryka sådant i kommande verk tack.
    2. Att sitta och djupanalysera sitt skrivande som du gjort med detta blogginlägg, för med sig att du blir en stark kandidat till priserna årets pretto och årets överanalyserare. Kommittén vill gratulera dig tiil nomineringen, inbjudan till prisutdelningen kommer per post.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: