RSS Flöde

Oförbätterlig

Jag blev intervjuad av en italiensk thrillerblogg för ett tag sedan, och fick frågan om jag använder outlines när jag skriver. Jag har ett arbetssätt som jag knappast rekommenderar till någon, men eftersom frågan ställts inte bara av den här bloggen utan även av andra, kanske det kan vara flera som undrat men inte frågat än. So here it is.

Exakt vad en outline är är väl inte helt klart, men någon sorts kapitel-för-kapitel-flöde i, typ, ett Excel-dokument eller Word-dokument eller whatever. Min vän Leffe har ett Excel-dokument med ett antal kolumner där varje rad utgör ett kapitel. Kolumnerna visar 1) vems berättarperspektiv det är, om man nu har flera och 2) vad som ska hända i kapitlet. På det sättet får han en hel bok sammanfattad i ett fyrtio- eller femtiotal rader. Andra, som min vän Henry, har ett ganska tjockt och fluffigt synopsis där han, oavsett vilket berättarperspektiv som ska användas i boken, skildrar handlingen i tredje person, från början till slut. Så en outline är väl något i stil med det som Leffe och Henry arbetar med även om det kan se olika ut (tankekartor, post-its på en vägg, tusan vet jag). Det är ett bra sätt, på många vis, att hålla kontroll över en blivande text; att inte låta den löpa iväg och blir något annat än vad den var tänkt att bli från början. Om man är osäker på fortsättningen kan man bara gå till sin outline – vad har jag tänkt ska hända här? Mycket användbart, många gånger.

Men mitt svar var: nej, jag använder dem i stort sett inte. Det är jävligt korkat, egentligen, men det är det enda sättet som funkar för mig. Jag har provat ganska detaljerade outlines förut, inte i form av synopsis men något i stil med ett kapitel-för-kapitel-flöde, och när jag väl satt mig ner för att skriva har det känts så himla … gjort. Som om jag redan skrivit boken – hey, jag vet ju vad som ska hända, liksom. Det förtar mycket av min glädje och vilja till att skriva. Dessutom, undantaget Leffe och Henry (det finns säkert fler, dock), så vet jag väldigt få som faktiskt följer sina outlines när de väl skriver. Saker händer, processer tar en annan vändning i en oväntad förändring, man inser att det blir fetare/roligare/mer logiskt/mer trovärdigt om man gör på ett annat sätt. Så jag har börjat utveckla (en extremt ohälsosam) motvilja till outlines och handlingsplanering. Jag har så extremt dålig koncentrationsförmåga, dessutom, och blir snabbt uttråkad. För att skriva bra måste jag göra något jag tycker är roligt – skriva. Planera är något jag gör ca 75% av min vanliga arbetstid (så är akademikerlivet) och jag vill i största utsträckning undvika det. Det känns så kliniskt, instrumentellt, så utstuderat. Förutom att jag personligen tröttnar, riskerar mina outlines att ge mina (jag vet att det här absolut inte är fallet för alla andra) en känsla av att de känns för utstuderade, för ”lämpliga”. Som om författaren (jag) inte har insett någonting om sig själv, sitt liv eller sin egen text under tiden han skrivit den, som om ingenting av vikt har förändrats. Vilket det ju har.

Istället har jag en grov idé om vad boken ska handla om, på ett par olika nivåer. En berättelse om en langare som samtidigt litegrann lyfter frågan om vad det innebär att vara fri (eller inte), och har formen av en livshistoria som läggs lite som ett pussel. En sommarberättelse om en ung man som återvänder till platsen där han en gång växte upp, som också lyfter lite frågor om vänskap, kärlek, lögner och – kanske framförallt – sanning. Vad är en sanning och för vem? Den sortens grejer. Så brukar jag ha öppningsscenen klar för mig, sedan ett par nyckelscener som jag vet att jag måste ha med, tänk på dem som checkpoints, och i vissa fall också lite olika vägar för att ta mig dit. Exakt hur jag vill göra får jag se. Och så någon sorts slut, som ofta bara är ett ”halvt” slut. Dvs., ”så här skulle det kunna sluta, exakt hur det blir får vi se när jag närmar mig”. I efterhand måste givetvis alla bitar (åtminstone de bitar man inte vill lämna till läsaren att lägga ihop själv) passa ihop. Det är inte ad hoc, det handlar snarare om att försöka samla allt det som hänt hittills och se vad ett logiskt nästa steg blir, samtidigt som jag försöker rikta det så gott jag kan mot de checkpoints jag driver berättelsen igenom, de ögonblick då den får extra tyngd eller en ny dimension. På ett ganska ironiskt sätt kanske det kräver mer ”kontroll” över sin berättelse och sina karaktärer än vad en detaljerad outline faktiskt gör? Fan vet. Det känns i alla fall mindre kontrollerande, vilket är det viktigaste (mycket handlar om att lura sig själv, som den store Mikael Fant en gång sa).

Det är en (relativt) tydlig ram men exakt hur innehållet ska se ut är otydligt, ett arbetssätt som (however kostsamt och tidskrävande) ger utrymme för mitt behov av spontanitet. Det är det enda sätt jag provat, där jag också avslutat en text. Mitt arbetssätt är ingenting jag rekommenderar, men jag har kommit fram till det genom den mest tröttsamma av trial-by-error-övningar (senaste gången var med ett manus jag arbetade med i 10 månader innan jag insåg att det var en totalt glädjelös aktivitet).

Men så sitter man där med en idé till bok 3, och man tänker att jo, men man kanske ska prova med en outline ändå. Det här verkar ändå bli en rätt bökig handling, saker händer utanför karaktärens synfält som ändå måste vara ganska klara för läsaren, för att man ska fatta vad som händer när dessa saker sedan kommer in i karaktärens värld. Så man provar.

Och man gör 2 steg framåt – först den här scenen och sedan nästa – och sedan tröttnar man, inser att man har roligare grejer man kan göra och ringer Karl och Tobias för att fika istället.

Annonser

»

  1. /M, den Store

    GG är gjord på Leffes vis. När kompositionen eller intrigen blir tillräckligt komplex så blir det nästintill omöjligt att köra utan. Utan överblicken kan man lätt villa bort sig och göra generaltabbar av typen, fan här agerar ju hp på s 54 som om han redan visste det han inte får reda på förrän på s 174, och läsaren får ju inte tolkningsramen förrän på s 72, osv …

    ViM är i helt andra ändan av skalan, men t.o.m. den har ju nyckelscener och en sorts slut som smärt/vändpunkter. Nånstans handlar det för mig, precis som med stilen, om att hitta rätt stuk för den berättelse man går och grunnar på. Ska den komponeras eller improviseras fram … ? Eller nåt däremellan. Och det handlar även om att skaffa sig hela verktygslådan och kompetensen för att inte stå handfallen när berättelsen berättar hur den vill bli skriven … Jobbigt. Så särskilt stor känner jag mig inte, hehe. Kom igen när ViM släppts fri och ut bland folk. Då kommer jag känna mig som Godzilla … 😉

    Svara
  2. /M, den Store

    Och din (och min i ViM) outline är ju just de där nyckelscenerna, som man får leta sig fram till utan GPS …

    Svara
  3. Roligt att det finns flera som jag. Outlines och checkpoints, fan vilka flashiga ord! Jag har varit musiker, man får ALDRIG störa skapandeprocessen!
    Lev väl.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: