Det är den 23 juli, 2011.
Jag är i hemmet där jag växte upp.
Intill mig, på golvet i mitt barndomsrum:
kläder, kollegieblock, en plastpåse,
men mest kläder.
Klockan är 17:29.
Utanför mitt rum hör jag min mor hosta.
Hon är förkyld, och har varit rökare sedan 1974.
Jag arbetar på ett manus, vägrar kalla det ”bok”.
Det kanske inte är en bok, kanske inte är en berättelse.
Jag vet inte än.
Jag har skrivit 2 000 ord idag,
och kommer inte skriva några fler.
Jag hör att VG publicerar en intervju
med en person som blev vittne till 25 avrättningar.
25.
Jag fyller 25 år om en månad och 5 dagar.
25 plus 5 är 30. Vad kan vara 30? Dagar.
30 dagar är en månad, men jag är 24
i en månad och 5 dagar till.
Att räkna tal som inte leder någonstans, håller mig sysselsatt.
Vi åkte till sopstationen idag, jag och min bror.
På radion spelade de ”Isarna”
och nu hör jag den igen.
Min mor visslar melodin från köket.
Senast jag hörde den var på festival.
Jag stod intill den jag älskar.
Idag är hon långt borta
men det dröjer inte länge tills vi ses igen.
Det värsta är över nu, tänker jag.
Det värsta verkar alltid vara över
när man tänker att det värsta är över
och sedan, blir det värre.
Men inte den här gången.
Utanför fönstret, på vägen,
passerar två unga på cykel, en flicka följd av en pojke.
”Det är först nu”, skrivs det, ”som man kan börja ana
konsekvenserna.”
Jag tror pojken ropar att han älskar henne,
men jag kan höra fel.
Man kan alltid höra fel.
En fågel sätter sig på fönsterbläcket,
den andra sedan jag började skriva det här.
Klockan är 17:39.
Det börjar regna.
Christoffer Carlsson 