Fler och fler kommentarer, från kollegor, vänner och till och med journalister via mail. Alla undrar de skämtsamt om det finns en koppling mellan ”Ödestorpet i Halland” och Den Enögda Kaninen.
Om jag nu hade varit någon sorts spinndoktor hade jag kanske sett en möjlighet till att skapa viss nerv i detta. Men det är jag alltså inte.
Så jag säger ingenting.
Redan nu kan man alltså se tecken på effekter av den ”finfina” utbildningspolitik vi numera kan ”stoltsera” med inför omvärlden: att utomeuropeiska studenter ska behöva betala för att få plugga. Och då har det börjat gå så här ”bra”.
”Det sägs att stora örsnibbar symboliserar kunskap och intelligens … dina örsnibbar är väldigt små.”
A day will come when some laborious monk
Will bring to light my zealous, nameless toil,
Kindle, as I, his lamp, and from the parchment,
Shaking the dust of ages, will transcribe
My true narrations.
(Boris Godunov).
Jag blev intervjuad av en italiensk thrillerblogg för ett tag sedan, och fick frågan om jag använder outlines när jag skriver. Jag har ett arbetssätt som jag knappast rekommenderar till någon, men eftersom frågan ställts inte bara av den här bloggen utan även av andra, kanske det kan vara flera som undrat men inte frågat än. So here it is.
Exakt vad en outline är är väl inte helt klart, men någon sorts kapitel-för-kapitel-flöde i, typ, ett Excel-dokument eller Word-dokument eller whatever. Min vän Leffe har ett Excel-dokument med ett antal kolumner där varje rad utgör ett kapitel. Kolumnerna visar 1) vems berättarperspektiv det är, om man nu har flera och 2) vad som ska hända i kapitlet. På det sättet får han en hel bok sammanfattad i ett fyrtio- eller femtiotal rader. Andra, som min vän Henry, har ett ganska tjockt och fluffigt synopsis där han, oavsett vilket berättarperspektiv som ska användas i boken, skildrar handlingen i tredje person, från början till slut. Så en outline är väl något i stil med det som Leffe och Henry arbetar med även om det kan se olika ut (tankekartor, post-its på en vägg, tusan vet jag). Det är ett bra sätt, på många vis, att hålla kontroll över en blivande text; att inte låta den löpa iväg och blir något annat än vad den var tänkt att bli från början. Om man är osäker på fortsättningen kan man bara gå till sin outline – vad har jag tänkt ska hända här? Mycket användbart, många gånger.
Men mitt svar var: nej, jag använder dem i stort sett inte. Det är jävligt korkat, egentligen, men det är det enda sättet som funkar för mig. Jag har provat ganska detaljerade outlines förut, inte i form av synopsis men något i stil med ett kapitel-för-kapitel-flöde, och när jag väl satt mig ner för att skriva har det känts så himla … gjort. Som om jag redan skrivit boken – hey, jag vet ju vad som ska hända, liksom. Det förtar mycket av min glädje och vilja till att skriva. Dessutom, undantaget Leffe och Henry (det finns säkert fler, dock), så vet jag väldigt få som faktiskt följer sina outlines när de väl skriver. Saker händer, processer tar en annan vändning i en oväntad förändring, man inser att det blir fetare/roligare/mer logiskt/mer trovärdigt om man gör på ett annat sätt. Så jag har börjat utveckla (en extremt ohälsosam) motvilja till outlines och handlingsplanering. Jag har så extremt dålig koncentrationsförmåga, dessutom, och blir snabbt uttråkad. För att skriva bra måste jag göra något jag tycker är roligt – skriva. Planera är något jag gör ca 75% av min vanliga arbetstid (så är akademikerlivet) och jag vill i största utsträckning undvika det. Det känns så kliniskt, instrumentellt, så utstuderat. Förutom att jag personligen tröttnar, riskerar mina outlines att ge mina (jag vet att det här absolut inte är fallet för alla andra) en känsla av att de känns för utstuderade, för ”lämpliga”. Som om författaren (jag) inte har insett någonting om sig själv, sitt liv eller sin egen text under tiden han skrivit den, som om ingenting av vikt har förändrats. Vilket det ju har.
Istället har jag en grov idé om vad boken ska handla om, på ett par olika nivåer. En berättelse om en langare som samtidigt litegrann lyfter frågan om vad det innebär att vara fri (eller inte), och har formen av en livshistoria som läggs lite som ett pussel. En sommarberättelse om en ung man som återvänder till platsen där han en gång växte upp, som också lyfter lite frågor om vänskap, kärlek, lögner och – kanske framförallt – sanning. Vad är en sanning och för vem? Den sortens grejer. Så brukar jag ha öppningsscenen klar för mig, sedan ett par nyckelscener som jag vet att jag måste ha med, tänk på dem som checkpoints, och i vissa fall också lite olika vägar för att ta mig dit. Exakt hur jag vill göra får jag se. Och så någon sorts slut, som ofta bara är ett ”halvt” slut. Dvs., ”så här skulle det kunna sluta, exakt hur det blir får vi se när jag närmar mig”. I efterhand måste givetvis alla bitar (åtminstone de bitar man inte vill lämna till läsaren att lägga ihop själv) passa ihop. Det är inte ad hoc, det handlar snarare om att försöka samla allt det som hänt hittills och se vad ett logiskt nästa steg blir, samtidigt som jag försöker rikta det så gott jag kan mot de checkpoints jag driver berättelsen igenom, de ögonblick då den får extra tyngd eller en ny dimension. På ett ganska ironiskt sätt kanske det kräver mer ”kontroll” över sin berättelse och sina karaktärer än vad en detaljerad outline faktiskt gör? Fan vet. Det känns i alla fall mindre kontrollerande, vilket är det viktigaste (mycket handlar om att lura sig själv, som den store Mikael Fant en gång sa).
Det är en (relativt) tydlig ram men exakt hur innehållet ska se ut är otydligt, ett arbetssätt som (however kostsamt och tidskrävande) ger utrymme för mitt behov av spontanitet. Det är det enda sätt jag provat, där jag också avslutat en text. Mitt arbetssätt är ingenting jag rekommenderar, men jag har kommit fram till det genom den mest tröttsamma av trial-by-error-övningar (senaste gången var med ett manus jag arbetade med i 10 månader innan jag insåg att det var en totalt glädjelös aktivitet).
Men så sitter man där med en idé till bok 3, och man tänker att jo, men man kanske ska prova med en outline ändå. Det här verkar ändå bli en rätt bökig handling, saker händer utanför karaktärens synfält som ändå måste vara ganska klara för läsaren, för att man ska fatta vad som händer när dessa saker sedan kommer in i karaktärens värld. Så man provar.
Och man gör 2 steg framåt – först den här scenen och sedan nästa – och sedan tröttnar man, inser att man har roligare grejer man kan göra och ringer Karl och Tobias för att fika istället.
Hur kan jag ha missat det här? Det är dagens fråga. Fantastisk blogg med inlägg av en strålande bloggare, vem det nu är.
I övrigt, har Vincent fått en kort, kort recension i någon sorts … ja, blogg om bakning, antar jag att det är. Mycket roligt, hur som helst, att boken fortfarande blir läst och omnämnd. Det gläder både mig och good old Vincent, var han nu är.
För ett par månader sedan blev Fallet Vincent Franke recenserad av Magnus Utvik i SVT. Under recensionen diskuterade han och programledaren den filmiska dimensionen av boken. De drog i många trådar, men en av de mer intressanta (för mig) var om jag skrivit och utformat den med tanken att den skulle göra sig bra som film, i bakhuvudet. Utvik hävdade tydligt att han inte trodde det, att han inte upplevde boken som sådan, vilket är alldeles korrekt – jag skrev den inte så. Samtidigt, konstaterade han, skulle den kunna göra sig bra som film.
Mitt förhållande till film, när det kommer till att skriva berättelser, är lite tveeggat. Jag tror, och har alltid trott, att den dubbla agendan – ”det här ska bli både bok och film” – generellt sett är väldigt riskabel eftersom man i princip försöker göra två saker med endast ett hantverk. Skrivandet är för mig ett specifikt format där en berättelse kan ta sig ett visst uttryck. Ramarna för en bok och en film ser väldigt olika ut. Som jag ser det handlar hela poängen med att skriva en berättelse om att utnyttja formens möjligheter till sin gräns, att berätta en historia på ett så effektivt sätt som möjligt, givet de ramar som finns. Även om, exempelvis, introspektion sällan är särskilt underhållande läsning om det används för mycket, så är det ett grepp som inte går att använda på film, åtminstone på samma sätt. Introspektionen, de ofta centrala ögonblicken i en skriven berättelse då karaktären vänder blicken inåt mot sig själv och reflekterar över det som händer eller har hänt eller kommer att hända, går nästan per definition inte att använda i film. Introspektionens konsekvens måste istället skildras i handling. Och det är inte nödvändigtvis dåligt – som sagt, introspektion i större utsträckning är sällan bra läsning eftersom det blir en djupdykning i karaktärens tanke- och känslorum, och den som behöver göra alltför många djupdykningar behöver nog arbeta med sin gestaltningsförmåga (något bra filmmakare är mästare på). Men, sparsamheten innebär att när introspektionen väl kommer i en skriven berättelse så kan den bli väldigt, väldigt effektiv. Det är ett grepp som inte går att använda på film, och det här är bara en skillnad av många.
Att skriva en berättelse handlar om att utnyttja alla de verktyg som står till ens förfogande för att kunna ge läsaren en upplevelse som är så specifik, så säregen, att man direkt igenkänner den som självklar; att berättelsen inte hade kunnat skildras på något annat sätt eller i något annat format och fortfarande ha samma slagkraft. Den grejen, det förhållningssättet, blir omöjligt om man samtidigt direkt avser att det ska bli film av boken. Det är åtminstone min fasta övertygelse – så snart du börjar skriva med något annat än just den skrivna berättelsen i åtanke, oavsett hur sekundärt detta ”något annat” är så finns det ändå där medvetet eller omedvetet, kommer det du skriver att påverkas.
Därför kanske det blir märkligt när jag nu säger att film är oerhört centralt för mig när jag skriver.
Men det filmiska kommer ifrån någon annanstans än tanken att ”det här ska funka som film”. Det filmiska kommer från ett mer tekniskt plan, jag tror att det är många som skriver* som skulle tjäna på att se mer film. När det gäller gestaltningsförmåga, scenövergångar, berättarstruktur, dialogdynamik och så vidare, är bra filmmakare, som sagt, mästare. Och när jag skriver tenderar jag att tänka i scener, inte i kapitel eller i avsnitt eller i situationer eller något annat. Det kan många, kanske framförallt Sofia och Anna på Piratförlaget, vittna om. ”Scen” och ”scenövergångar” är hur jag beskriver en viss punkt eller förändring i en berättelse. Ordvalet är, tror jag, viktigt eftersom hur man benämner saker också avslöjar hur man ser på de här sakerna, hur man arbetar med dem och förhåller sig till dem.
(Eftersom det här är ett väldigt texttungt inlägg, lägger jag in en bild som inte har med saken att göra. Det här är jag och Piratförlaget-Anna, på Pocketförlagets 5-årsjubileumsfest igår. Titta så glad jag var!! Foto: Helen Alfvegren.)
Så ofta jag kan, så ofta det är möjligt, försöker jag fokusera på verben – vad händer? Vilka handlingar utförs? Av vem, mot vem/vad? Att sätta handlingen främst blir mycket lättare för mig om jag försöker att föreställa mig rörelsen, hur karaktären ser ut och låter och förändrar sin kroppshållning eller vad det nu är. Det behöver inte vara dramatiskt utan kan lika gärna bestå i att karaktären häver i sig en shot tequila.
”Häver”, bra verb. Föreslår en tydlig, unison rörelse, häver är någonting man gör med hela kroppen, i det här fallet höjer man kanske armen högt, lägger huvudet bakåt, böjer kanske till och med bak överkroppen lite i rörelsen. Man ställer sedan ner glaset med stadig hand. Den här sortens handling känner vi igen så väl från filmer att det vore slöseri med tid att inte se på filmer på det sättet, och lägga märke till vilka detaljer som står ut, vilka detaljer som är centrala för att ge läsaren en bild av vad det är som sker. För om det är något jag som läsare tröttnar på, är det detaljer i överflöd. Ge mig bara det jag behöver för att förstå vad som händer – låt resten vara upp till mig att avgöra. Jag behöver inte veta att mannen ”med bestämdhet” sveper i sig sin shot, eller att han gör det ”målmedvetet” eller ”kontrollerat” – rörelserna jag har beskrivit har redan gett mig som läsare just den här upplevelsen; en upplevelse av kontroll och bestämdhet.
Den hävande rörelsen, den stadiga handen som ställer ner glaset. Jag behöver inte ens veta att han låter bli att grimasera eller hosta till (något många författare annars gärna markerar tydligt, eftersom det visar på någon sorts maskulinitet eller styrka och att karaktären är av den sorten, det kan man ju av en eller annan anledning vilja visa för läsaren). Det säger sig självt, utifrån verb som ”häver” och beskrivningen av handen som ”stadig”, att han inte gör det. Och i de fallen kan det vara av stor betydelse att studera film, och fokusera på handlingarna. För det är det folk gör i filmer – de gör saker. De går, springer, kryper, famlar i mörker, darrar, höjer handen till en skål, stirrar under lugg, snörper på munnen, sluter ögonen, spärrar upp dem av rädsla eller förvåning, kisar av nyfikenhet eller förvirring, lägger armarna i kors, lägger det ena benet över det andra men sedan, av nervositet, det andra över det ena istället, håller ett hårt tag om kaffemuggens öra för att känna att de inte ska förlora fotfästet under ett avgörande samtal, och så vidare.
Det kan gå till överdrift också, givetvis. Eftersom vi är så bekanta med filmer och de detaljer filmmakare väljer ut för att markera en sinnesstämning eller en känsla hos en karaktär, kan det lätt bli till en kliché. Men så är det alltid – klichéerna ligger alltid nära till hands och är, ofta, subjektiva. Sure, det finns de givna, kanske nästan självklara. Men klichéer ligger delvis i betraktarens öga. Allt man kan göra är att försöka finna de detaljer man själv känner är tillräckligt effektiva och samtidigt tillräckligt kraftfulla (en kliché förlorar i kraft just på grund av att det är en kliché).
Så, jag tänker, kanske, ganska filmiskt när jag skriver, eftersom det finns mycket att lära av bra film. För att inte tala om allt det andra, populärkulturella; om alla filmer jag älskar och som jag, oftare än många tror, tillåter mig att låna scener, repliker och miljöer ifrån.
På det sättet är film oumbärligt för mitt författarskap, och det kanske delvis är av den anledningen som Utvik ansåg att Vincent skulle kunna bli bra som film. När man lägger ihop allt det här, så blir det kanske till en ganska filmisk helhet, jag vet inte.
(När det gäller det berättartekniska, dvs. diskussion om introspektion och handling, har jag bara tagit ett fåtal exempel här, jag vet att det kanske finns bättre och tydligare exempel. Framförallt finns det många fler. Jag vet inte om någon har skrivit om det, det är det garanterat någon som har.
I vår tid är det alltid nån som redan har ”skrivit nåt om det”.)
* = detta gäller inte minst mig själv.
Vincent finner fortfarande sin väg fram till läsare och bokbloggare – vilket är jättekul. Jag är så glad för det! Här senast, Eli Läser och Skriver som recenserar boken.
Det här är Mela. Hon är lite sjuk, förkyld, fast det har inte riktigt ”brutit ut” än. Hon säger att hon känner sig ”kall och lite tom i halsen och bihålorna”. Och febrig. Hon har ingen bra dag, Mela. Hon behöver byta namn, har hon bestämt. Det är ett ”problem”, säger hon. Hon kan inte skriva sin namnteckning. Eller jo, kan och kan, ”jag kan ju texta”, säger hon. Men det vill man ju inte när man ska skriva sin namnteckning. Det ska ju se fint ut också. Det är Melas bekymmer ikväll. Hon funderar mycket kring det här.
Det behövs mer balans i namnet, fastslår hon. ”Mela” är ju kort, och sedan har hon ett ganska långt dubbelnamn som efternamn. Så hon behöver något långt att balansera det med, som mellannamn.
”Christoffer”, fastslår hon efter en stunds tystnad. ”Det passar bra.”
Jag vill egentligen säga att jag inte vill ge bort mitt namn bara sådär. Det är ju mitt namn, mitt eget! Men jag säger inte det, för en gång har jag sagt något liknande, jag minns inte vad just nu, och det var i en liknande situation när Mela tyckte att vi skulle göra något (byta något, köpa något, komma överens om något) och jag sa nej.
”VARFÖR INTE DET??” ropade hon då, drastiskt och liksom i ett litet utbrott. ”VI SKA JU LEVA I SYMBIOS MED VARANDRA!!!!”
Snart blev hon lugn igen, när jag hade skrattat klart var hon i alla fall tyst. Hon är förunderlig, Mela.
Andra saker hon säger:
”Durra”, ett verb. En telefon, exempelvis, kan durra om den mottar ett textmeddelande.
”Bubba”, även det ett verb. Att bubba är att liksom rida på någons rygg, ni vet sådär när man hoppar upp och håller runt personens hals medan han/hon håller en i knävecken. Det är att bubba. Om ett barn är trött och inte orkar gå, då kan man säga ”du kan få bubba” till barnet.
”Guppla”. Det här ordet vet jag inte riktigt vad det betyder, och jag är inte riktigt säker på om det är ett verb eller ett adjektiv (dvs., ”gupplig”, men det tror jag inte att det är). Men det är en beskrivning av hur hjärnan är/hur den gör när man har ganska hög feber. ”Min hjärna gupplar.” Det säger Mela ofta när hon har feber.
Christoffer Carlsson 