RSS Flöde

Månadsarkiv: november 2009

The story of my life, typ

I mitten av förra veckan, onsdag, tror jag, har jag på mig en svart t-shirt. Det är ingen märklig t-shirt, bara en svart, matt t-shirt i S-storlek. Jag håller på och packar för att åka till Mela dagen därpå. När jag går för att duscha, tar jag av mig tröjan, och efteråt kan jag inte hitta den.

Ett par timmar tidigare denna onsdag, talar jag med Mela i telefon, och hon frågar vad jag haft på mig för kläder idag (hon brukar fråga det, eftersom jag så sällan varierar mig utan köper ett plagg och sedan bär det konstant tills det går sönder).

”En svart t-shirt”, säger jag, efter att ha nämnt mina byxor och mitt linne.

”Du har ingen svart t-shirt”, säger hon.

”Jo, det har jag.”

”Nej, det har du inte, tro mig.”

”Men tro mig, jag har det, jag har ju den på mig just nu.” Jag tittar ner på mig själv, min överkropp, och ser den svarta tröjan.

”Hm”, säger Mela. ”Du har inte en sån tröja.”

”Jag kan ta med den till dig imorgon”, säger jag.

”Hm”, säger Mela igen. ”Ja, gör du det.”

När jag, sedan, efter samtalet och efter duschen, håller på och packar så hittar jag inte tröjan. Jag letar lite överallt, letar i garderoben och letar i väskan, letar i påsen med smutstvätt – men ingenstans är denna svarta t-shirt att finna. Så besynnerligt, inte sant? Jag blir förbryllad, men glömmer snart det hela, och under helgen nämner varken jag eller Mela tröjan.

När jag så kommer hem från Borlänge på söndagskvällen ser jag att det ligger en t-shirt på min säng, en t-shirt jag köpte för ett par år sedan. Den är svart med namnen JOHN, PAUL, GEORGE & RINGO tryckta på bröstet i vita, tjocka bokstäver. Märkligt, tänker jag. Varför ligger den där?

Då inser jag. Jag vänder tröjan ut-och-in, och betraktar den, skakar på huvudet. Den är matt och svart och i storlek S.

Hela onsdagen gick jag runt med tröjan ut-och-in, utan att märka det. Mela hade rätt; jag äger ingen matt, helsvart t-shirt. Och jag behöver verkligen se mig själv i spegeln lite oftare. Steget från detta, till att gå ut utan byxor känns verkligen inte långt och om man gör det där jag bor (på andra sidan gatan ligger en skola), ja, då kan man bli tagen av polisen.

Så är det att vara Christoffer Carlsson. Och så är det att leva med mig. Om ni nu skulle undra, alltså.

Annonser

Samtal med Mela

Jag och Mela talar i telefon. Hon är lite tankfull ikväll, Mela. Vi pratar om hemligheter och sådant. Det är ett fint samtal. Men så, efter att jag berättat om ett inlägg i Alex Schulmans pappablogg som jag tyckte mycket om, börjar Mela fundera högt.

”Jag har aldrig träffat … en man, för det är bara vuxna … som kan leta.” Hon låter mycket sarkastisk när hon säger det, det låter så roligt.  Det är sällan hon är sarkastisk, min Mela, hon är tvärtom ofta mycket lugn och sansad, saklig. Men det här upprör henne, på riktigt, jag kan höra det. ”Om någonting brukar ligga i en viss låda eller på en viss plats, då går ni dit och tittar efter och om det inte ligger där, då är det borta. ‘Den är borta’, så säger ni. Ni öppnar dörrar och skåp, tittar in lite snabbt och säger ‘nehej, här var den inte!’. Varför gör ni så, egentligen?”

Jag sitter helt stum. Jag har inget svar, för jag vet nästan instinktivt att det är sant. Då har man inga svar.

Ola LauritzSon

När jag satt med min fina, fina redaktör Anna idag, och gick igenom Vincent en (nästan) sista gång, så kom vi till min tack-sida. Där nämner jag Ola Lauritzson. Eller nej, det gör jag inte. Jag nämner Ola Lauritzon. Ser ni skillnaden? Jag gjorde det knappt. Men. Det saknas ett S i det sistnämnda. Vet ni vad det innebär? Det innebär att jag nämner en människa som (tror jag) inte finns. Och den verkliga Ola, den Store Entreprenören, nämns inte.

Nu gör han det, i alla fall. Vi har ändrat det. Men när jag promenerar Riddargatan upp mot Östermalmstorg efteråt, så går jag där i snålblåsten och tänker. Jag har ju droppat Ola Lauritzsons namn på åtskilliga platser, åtskilliga gånger. Och ingen gång har jag skrivit ut det rätt. Och inte har han sagt något, heller. Antingen är han en lite blyg man, Ola, som inte tycker att det är värt att påpeka.

Eller så har han kanske inte märkt det själv. Jag skulle inte direkt klandra honom, tror jag. Eller, det kanske jag skulle. Tänk om någon stavade mitt namn Carlzson. Det skulle jag ju märka genast.

Jag hoppas ändå på det sistnämnda; då framstår mitt eget misstag som lite lindrigare. Och så tänker jag på alla andra som sett min felstavning, och undrar om också de lagt märke till den, men låtit bli att påpeka det. Kanske fnissat lite åt mig, bakom skärmen. Tänkt att, haha, vilken miss.Eller så har inte heller de märkt det.

Hur som helst. Nu vet både jag och ni. Lauritzson. Så heter han, tydligen.

Ps. När jag skrev det här inlägget första gången, skrev jag Lauritszon. Det märker ni om ni klickar på inläggstiteln och kollar URL:en. Fel igen, alltså. Ds.

Studentliv

Många av er – ni som studerar – kanske redan har sett det, men eftersom jag sällan är den som missar ett tillfälle att få pusha för mig själv, så tänkte jag bara upplysa om, att jag är med i det nya numret av Studentliv. Redan i början av förra veckan fick jag SMS om det, att jag var med, från folk som hade sett tidningen och intervjun men jag ville liksom inte basunera ut det här i bloggen förrän jag hade sett det själv. Och nu har jag det; så, hitta ett ex. av Studentliv om ni vill se hur jag ser ut när jag står i en tunnel. Och om ni vill veta vad jag har i min väska. Och om ni vill veta vad som är bäst respektive sämst med att studera i Stockholm.

Så. Det var bara det.

Lördag i Borlänge

Först: kalas. Antal koppar kaffe: typ 5. Antal bakverk: minst 10. förmodligen fler.

Sedan: på Melas kalas. Antal koppar kaffe: minst 7. Förmodligen närmare 10. Antal bakverk: är glass ett bakverk? annars 0.

Slutligen: på tredje kalas. Antal koppar kaffe: 1. Antal bakverk: 5.

Det har varit en ansträngande dag. Allt koffein och socker har runnit av mig, lämnat mig för utmattad för att blogga. Återkommer.

Jag är inte helt säker på att jag får avslöja detta för er

Men Mela fyller år idag. Om jag får säga det, utvecklar jag det senare. Om det här inlägget skulle försvinna, då vet ni varför.

Grattis, mitt hjärta!

Jag är hos Mela och det är långt till jul

Under torsdagens kväll anländer jag till Borlänge och Mela. Regnet faller och det är mörkt. När jag kommer fram vill Mela att jag ska prova en tröja. Hon har köpt den till mig som en eventuell julklapp. Den är eventuell eftersom Mela inte vet om den passar. Men det gör ingenting, säger hon, för om den inte passar mig så ”tar hon den” istället. En win-win-situation för Mela, alltså.

För att avgöra det här, vill hon att jag ska prova den. Men jag får ju inte se den. Så hon ställer mig framför spegeln i hallen – en stor, fin spegel i halvfigur med en ram som påminner om de som brukar sitta kring porträtt av gamla kungar – och ber mig att blunda.

”Blunda?” säger jag.

”Ja, du får ju inte se. Då är det ju ingen överraskning.”

Så jag blundar, och Mela prasslar lite i någon garderob. Sedan ber hon mig sträcka upp armarna så att hon kan trä på tröjan. Snart har jag den på mig, och det är en alldeles himmelskt bekväm tröja. Jag kan ju inte säga så mycket mer, eftersom jag inte ser någonting. Men den är långärmad, ganska tunn, och sådär extremt mjuk som man vill att en ny tröja ska vara, men aldrig är. Framför spegeln vänder Mela runt mig lite, förmodligen för att kunna se hur jag ser ut i spegeln, ur olika vinklar och så. Jag vet inte så noga.

”Titta inte”, säger hon.

Jag vill så gärna titta. Jag vill se hur den här tröjan, den här ljuvliga saken till klädesplagg, ser ut. Vad den har för färg, om den har något mönster eller tryck. ”Den känns grön”, tänker jag, men sedan vill jag fnissa lite åt det. Hur vet man vilken färg en tröja ”känns” som att den har? Jättekonstigt. Sedan inser jag att jag, trots att den kanske är skön, ser hemsk ut. Den kanske inte alls passar mig, färgen eller formen eller vad det nu är kanske ser helt idiotiskt ut på en spinkig och blek kille som jag. Tänk om jag står framför Mela – jag är oerhört mån om att inte se ful eller ovårdad ut inför henne, det är viktigt för mig – och ser helt patetisk ut. Nu tror jag inte det, det är mest en paranoid tanke. Mela är duktig på att köpa kläder åt mig; jag har tyckt om alla klädesplagg hon köpt till mig hittills (ganska många). Fast jag vill så gärna se. Men det gör jag inte.

”Ser den bra ut?” frågar jag istället.

”Vänd dig om”, säger hon igen. Sedan tittar hon nog lite till, och sedan börjar hon dra den av mig igen.”Vänd dig om.” Vad betyder det? liksom.

”Fortsätt blunda”, säger hon.

”Ja”, säger jag, och försöker att inte låta olycklig över att jag är paranoid och ser ut som en idiot.

Sedan försvinner tröjan, och det känns genast som om något saknas.Det prasslar lite i någon garderob igen, och jag vill ha på mig tröjan, för alltid. Så gudomligt bekväm var den.

”Nu får du titta.”

Jag öppnar ögonen och höjer på ögonbrynen.

”Du är nöjd?”

”Jag är nöjd”, säger hon bara.

Och det är över en månad kvar till jul.