foto: bengt hedberg. (http://www.naturproduktion-bh.se/)
Haha, ja, ni … vad ska man säga.
Månadsarkiv: september 2009
Jag försöker förklara för min gamla dator
Ja, men se inte så ledsen ut nu. Va? Nej, det är klart att det inte är ditt fel. Eller, alltså, ärligt talat, sedan hösten 2007, någon gång, har du börjat bli riktigt trött. Du vill aldrig göra något roligt, bara sitta där och se sur ut. Ibland vill du hålla på med lite kalkylblad och sånt. Så fort vi ska lyssna på musik ihop eller kolla på film eller nåt, så blir du ju tvär och, ja, som om du försöker motarbeta mig. Det är jobbigt, förstår du inte det?
Nej, okej … men så känner jag i alla fall. Och, förresten måste jag alltid rätta mig efter hur just du känner. Du kompromissar aldrig. Man kan ju inte ha en relation där man inte kan kompromissa! Vi måste ju mötas halvvägs ibland, förstår du inte … det är som om jag säger saker till dig, ber dig göra grejer, och du säger ja, men sen när jag tittar efter så har du ju inte gjort det jag bad dig om. Du har ju gjort något helt annat! Det är ju otroligt förvirrande och frustrerande!
Ja, jag vet att det är tråkigt. Jag förstår det. Och jag vet att det är jobbigt, allt det där, jag har hört det till leda, vet du det, till leda har jag hört det! Dag ut och dag in, jag är trött på det nu! Jag orkar inte mer!
Vi fick i alla fall fyra goda år … fick vi inte? Det fick vi ju. Massor av fina minnen. Jag skrev min debutroman på dig. Det tyckte du om, eller hur? Just det. Och alla papers och tentor jag skrivit. Mina uppsatser. Alla Excel-diagram vi gjort ihop. Det är du ju bra på, det där med siffror och kalkyler och diagram. Men säg inte så! Nej, du kan inte ”försöka mer” eller ”ändra på dig”! Du är så envis och fast i dina egna mönster och rutiner. Jag behöver frihet, hör du det? Frihet!
Va? ”Avsked”? Men sluta nu, var inte löjlig. Det här är inget avsked, inget farväl. Det är bara en stund då det är lämpligt att reflektera över det goda samarbetet, eftersom vi inte kanske inte kommer att hålla ihop lika tight framöver som förut. så tack för det. Tack för gott samarbete.
Jaså, det är så du vill ha det ändå. Jaja. Fine with me, om du känner så, då måste jag respektera det. Du hittar säkert någon annan, någon i din egen ålder, som är lika intresserad av siffror och kalkyler och beräkningar som du.
Farväl.
Nej-tack-jag-har-inte-lust-hej
Jag köpte en sån här idag så jag har inte lust att vara med er just nu hej.
Min lärare Peter Magnusson
Parallellt med att jag skriver ett avslutande paper i kriminologi-kursen, har jag nu börjat nästa kurs. Det är en sociologi-kurs i kvalitativ metod.
Jag har en lärare som … ja. Han är mycket duktig, mycket pedagogisk, oerhört skicklig i att dra ut de övergripande, filosofiska och idéhistoriska grunderna ur de olika metodologiska ansatserna. Det är hemskt givande, på riktigt.
Men om ni tänker er att Peter Magnusson – ja, komikern – gör en parodi på en universitetslärare (hur osannolik den kombon än är) … sådan är min lärare. Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt. Men underhållande är det. Och lite frustrerande. Jag kan inte sluta tänka på det.
Vi sitter kring ett bord i ett sammanträdesrum, på ena kortsidan sitter läraren och gör det svårt att hålla fokus på det han säger. Han talar om ”mening”. Kvalitativ metod handlar om att se ”meningen” i någonting. Så säger de flesta som lär ut kvalitativ metod, men den här läraren han, ja, han använder det nästan i varenda mening. Varje slutkläm bottnar i ”meningen”.
Det är lite lustigt, det här, för mycket av det han säger leder liksom ingenstans. Så är det ju för nästan alla lärare på universitetet. Det resonemang de påbörjar, avslutar de aldrig eftersom något annat kommer emellan. Men det gör hela resonemanget om mening lite … ja, meningslöst. Jag är nära att fnissa till lite över det här, men hindrar mig själv, och sedan glider tankarna bort. Jag undrar hur jag skulle försöka ”fixa” situationen om jag helt plötsligt fnissade till. Sedan undrar jag om någon jag känner har gjort det och hur de gjorde. Jag tänker att Molly säkert har gjort det i något sammanhang, någon gång. Undrar hur hon löste det. Och sedan undrar jag om Molly gillar Peter Magnusson. Jag tvivlar lite på det, hon är ju ganska cool, Molly. GIllar Flight of the Conchords och sånt. Och så kommer jag på att den har jag ju lånat av henne, och måste se någon gång. Jag kanske kan se serien med Mela. Och då börjar jag tänka på Mela och hur hon fnissar hämningslöst och omöjligt kan vara stilla när hon är riktigt, riktigt glad över någonting, och det är ofantligt fint. Och precis då tränger min lärares ord igenom – ”Det viktiga är att materialets mening och forskarens mening har någon form av överensstämmelse – annars sparkar materialet tillbaka” – och då låter han som Peter Magnusson igen, och jag börjar vandra vidare i mina tankar.
Jag återfår, trots allt, snart fokus och min lärare börjar prata om någon märklig teaterföreställning han varit på, för att illustrera en koppling mellan teori och empiri. Det är en mycket bra koppling, och alla – till och med jag – förstår. Men när han får fram sin poäng så gör han en liten ansiktsmin och när han gör det ser han precis ut som Peter Magnusson gör i trailern till den där Sommaren med Göran-filmen, och jag blir ofokuserad och kan inte sluta tänka på det.
Och så fortsätter det.
Avdemonisering
Avdemonisering av en av huvudkaraktärerna i Vincent Franke. Det är vad jag sysselsätter mig med denna förmiddag. Så att ni inte höjer på ögonbrynen när ni slutligen får honom i era händer, menar jag. Det vore ju tråkigt, tycker ni inte? Jo, jag tror det.
Det är bättre att ni blir gråtfärdiga. Om jag nu lyckas, alltså. Den frågan står skriven i framtiden, i mars 2010. Då får vi se.
God morgon
Jag inleder morgonen med en tanke kring lugn, av någon anledning. Träden skiftar färg därute och solen stiger, fort och kallt. Tänker att jag behöver en Spotify-playlist som passar det här, hur jag känner och vad som väntar. Efter att ha irrat runt en del, hamnar jag slutligen på Annika Marklunds innerligt fina blogg, och hittar en playlist som är just det jag söker. Ni finner den här.
Minne från bokmässan
Jag står i bankomatkön precis innanför mässan, på torsdagen. Har just kommit dit och känner mig ofantligt förvirrad och lagom liten. I ögonvrån ser jag hur en man rusar in på mässan. Han är svartklädd från topp till tå, ganska kort och lite rund, med ett yvigt och okontrollerat, pappersvitt hår. Han smäller upp sin portfölj på en av bänkarna och börjar rota i den. Snart utbrister han, ”Aha!” och håller upp en penna framför sig, liksom triumferande och lättad på samma gång. Sedan stänger han till portföljen igen, rusar vidare, in på mässan och nickar åt damerna och herrarna i entréspärren, och försvinner.
”Var inte det …?” frågar mannen framför mig i kön.
”Jo, det var det”, säger jag. Och det är det första och enda jag ser av Henning Mankell under mässan.
Jag står där i kön, uttråkad. Tankarna vandrar. Av schemat att döma är Mankell sen till en signering. Får han inte pennor av förlaget? Det får jag, tänker jag där jag står. Christoffer – Henning. 1 – 0.
I pennor räknat.
Samtal med Mela
”Jag har lärt mig saker om hockey idag”, säger Mela plötsligt.
”Har du?”
”Jaa-aa.”
”Jaha”, säger jag nyfiket, men osäkert. Det är en bit in i samtalet och Mela är väldigt sömnig. Hon säger meningar som liksom inte riktigt hänger ihop. Jag prövar det här samtalsämnet lite som man skulle smaka på en ny sorts drink. ”Vad har du lärt dig, då?”
Och så berättar Mela om hur hon lärt sig om Kenta Nilsson, och hans speciella sätt att ”slå straffslag.” Hur han sakta åkte mot målvakten och lät tyngdpunkten väga mot det håll som också målvakten vägde mot. Och hur han sedan, jättefort, vägde över åt andra hållet och lurade målvakten. Och, säger hon, ”Peter Forsberg gjorde samma sak i någon OS-match 1984 när han var 20 år.”
Det här chockerar mig lite. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta samtalet.
”Det var nästan, nästan helt rätt”, säger jag.
”Vadå nästan?” frågar hon.
”Det var 1994.”
”Vad har det för betydelse vilket år det var? Jag kan om hockey idag”, fortsätter hon med samma märkliga sätt att konstruera meningar. ”Fast det med Forsberg var nästan lite fusk, för han hade för stor … krok … på sin klubba.”
”Krok?”
”Ja, eller böj.”
”Böj! Just precis!” säger jag entusiastiskt.
”Ja, ja.”
Jag väger en fråga på tungan. Jag funderar på om jag bör berätta om OS i Lillehammer 1994. Hur jag var åtta år och hur vi, alla, satt framför tv:n, förhäxade och nervösa och hoppfulla och typiskt negativt inställda till det hela. Straffavgörandet. Corey Hirsch, Peter Forsberg, Tommy Salo, och så vidare. Hur vi vann OS i hockey det året, det fantastiska sportåret 1994. Ska jag?
”Är du ens lite intresserad av att höra det, liksom, vidare sammanhanget av allt det här?”
”Nej”, säger Mela kort. ”Inte alls.”
Misstänkte det.
Jag är hemma från bokmässan
Jag är hemma från bokmässan och CSN vill att jag ska fylla i en utvärdering om min ”studiesituation” hösten 2009. Studiesituation? tänker jag. Har jag en sån? Men det har jag väl. Det har väl alla studenter.
Mässan var bra; utmattande och omtumlande och härlig. Jag köpte en drös böcker, intervjuades av en kille från Sturegymnasiet, stod på scen i Piratförlagets monter och fick, på scenen, till och med möjlighet att berömma Fredrik Belfrage för hans fina frisyr. Sedan vinminglade jag, och på kvällen åt jag middag med Kapitel1-vänner och dagen därpå avslutade jag mässan på Park. Vid det laget var jag så trött och sliten (sömnbrist) att jag, när jag stod och talade med Sara Kadefors och av någon anledning försökte dra ett skämt om att jag borde skaffa mig en passion som inbringar större inkomster än skrivandet, så fick jag henne nog att tro att jag menade allvar. Hon såg lätt chockad ut och övergick snart att tala med någon annan. Bra början, med andra ord. Den kvällen avslutade jag därefter så fort jag kunde, för att inte ställa till med något värre.
Den fantastiska Kjell-Åke Hansson tog för övrigt följande bild under ett av mitt och Olas framträdanden. Titta så liten jag ser ut!
från vänster: Fredrik Belfrage, yours truly, och Ola Lauritzon.
Christoffer Carlsson 