RSS Flöde

Månadsarkiv: juli 2009

Angående Unni Drougges nya roman

Om någon vill veta vad jag tycker – vilket jag visserligen tvivlar på – så tycker jag så här.

Det är så mycket skit när det gäller svensk litteratur nu som handlar om så mycket annat än att faktiskt skriva berättelser. Jag är inte intresserad av det här. För mig handlar det om att skriva ­romaner som säger något om livet. Det är ett allvarligt jobb. I stället försöker man att sälja till varje pris, synas och stå på arenan och skrika och gapa och göra grejer som ska märkas, och det gillar inte jag. Håll på ni och gapa och skrik, det går väl över.

Men det är inte jag som sagt det. Tyvärr. Men det skulle kunna ha varit det.

Citatet tillhör Håkan Nesser som uttalar sig i frågan i Dagens Nyheter:

http://www.dn.se/dnbok/hakan-nesser-unni-drougge-1.921950

Så. Nu går vi vidare, va?

Gone Under

Om drygt fem dagar återvänder jag hem. Det innebär att det är slut på tramset nu. Inget mer daltande här, inte. Jag har gone under, åtminstone en liten bit, för att försöka ta mig igenom mitt manus en sista gång den här fagra (nja) julimånaden 2009. Det här sjunkande skeppet ska räddas, lappas ihop, och sjösättas igen. Och det ska flyta så jävla fint.

Så. Därför är det lite tyst här. Jag har egentligen massor av inlägg att skriva, men jag tror att jag håller lite på dem tills vidare. Det är nog vettigare om jag lägger upp dem om någon eller några månader. Men fram till dess är det såklart inte tyst – det kommer mer. Den här bloggen har ju, faktiskt, fått ett antal (i alla fall) ganska stadiga läsare och de ska man ju inte ignorera. Det är den sortens högmod som går före fall, vet ni.

Nåväl. God fredag, och god morgon.

SMS från Calander

Strax efter att jag publicerat presentationen av Calander här nedan, får jag ett sms där han skattar inläggets nivå av beröm.

Så mycket beröm har jag inte fått sen jag vann en hockeymatch -82, skriver han.

Jag tror att han syftar på bordshockey här.

Och jag säger inte mer än så, utan låter er reflektera lite över detta – bordshockey-vinst, beröm och år 1982 – en stund.

Överbefälhavare Calander

motiv: Överbefälhavare Calander.

motiv: Överbefälhavare Calander.

Det här, mina vänner, är en stor bild på en stor man. Detta är Överbefälhavare Björn Calander. Make, far, författare, pedagog, mentor, kritiker, humorist, estradör, gycklare och mästare. Det är i sanning ett unikum, detta. En man som har vandrat den långa vägen, som var med på den tiden ”då det begav sig,” som det brukar heta.

Vi lärde känna varandra under slutet av förra året, i och med den nystartade sidan Kapitel 1. Han blev snabbt en av mina närmaste vänner, och en av mina bästa kritiker. När man som jag är ung, oerfaren och på väg in i något som kan liknas vid ett (mer eller mindre opublicerat) författarskap, behöver man någon som säger till en att, ”Du, oroa dig inte. Det här är skitbra, och vi ska inte ge oss förrän vi smäller det här ända in i förlagskaklet.” Sådan är Björn Calander. En man med energi och vilja, som smittar av sig.

Men han är inte en av mina bästa kritiker för det. Han är det för att han samtidigt säger, ”Men du, här, här läcker hela grejen som ett såll, rent logiskt. Täta till! Stryk! Gör om! Förbättra!” Och jag håller med, i nio fall av tio. Hans språkkänsla är fenomenal, han kan peka ut den där lilla detaljen som gör att ett helt stycke rasar ihop som ett korthus. Överbefälhavare Calander raserar inte saker. Han är en man som hjälper till att bygga upp dem.

Men han är mer än en skicklig, läsande och skrivande människa. Han är dessutom en högljudd pratkvarn som får mig – som ofta får höra att jag pratar för mycket – att näst intill verka stum i jämförelse. Han talar med ett stort bildspråk, genomskjutet av populärkulturella referenser i var och varannan mening, som gör att det börjar flimra i min hjärna när jag försöker minnas eller dra kopplingar mellan dem. Björn Calander är en man som kan höra två sekunder av en sextio- eller sjuttiotalslåt, och sedan nämna titel, namn/artist och utgivningsår. Och, om så finns, eventuella kända covers. Dessutom är han ett stort fan av diverse sporter, och minns stora idrottsögonblick. Han plockar fram dem som om de skedde igår, med samma entusiasm och självklara detaljminne.

Calander är ett uppslagsverk och en sann historieberättare, en man med många anekdoter från ett fascinerande liv. De sträcker sig över stora delar av Sverige och flera årtionden, och kantas av dubiösa människor, skugglika platser, och stora och små hjärtan. I de (få) texter jag läst av honom ligger erfarenheter, små händelser och minnen, och bultar mellan raderna.

”Jag är en resande man,” säger han när vi talar i telefon idag, och han nyligen hemkommit från platser som Paris, Öland och Småland. ”Det är då jag trivs som bäst.” Och givetvis gör han det, något annat hade jag inte väntat mig.

Att säga allt det här om Calander, det är egentligen en onödig sak. Jag menar, titta på bilden. Den säger ju allt.

Underjorden

Det var då fan. Jag försöker få till ett avsnitt om begreppet ”Underjorden” till mitt manus. Det visar sig vara ett jäkla krångel. Ordvalet, meningsuppbyggnaden, det blir inte snyggt. Det flyter så illa, så illa.

Jag tänker mig att det ska ha samma känsla som en del ur Sage Francis fantastiska Sun vs. Moon, den där God’s not a woman, he’s a big, white guy in the sky and the deserts are impressions of his eyes-känslan (vad nu det innebär), kombinerat med det där feta Hammett/Thompson/Cain-noirschvunget i tempo och rytm, men jag får inte till det.

Och jo. Här är jag nog, som någon skrev, lite pretto ooh namedroppar utav tusan, men det är så jag tänker när jag försöker hitta rätt ibland.

Det enda jag möjligen har fått till är innebörden. Men innebörden har ju ingen betydelse om man inte kan presentera det på ett vackert sätt.

Hur som helst. Ett inlägg om ingenting, alltså. Movin’ on.

Jag har helt fel utseende

foto: mela. motiv: tveksamt.

foto: mela. motiv: tveksamt.

Ärligt talat, alltså. Vad har jag egentligen gett mig in på i och med det här utseendet? Jag har ju flickvän sedan nästan tre år tillbaka. Är mer eller mindre aldrig rejält alkoholpåverkad längre. Går nästan aldrig hem senare än halv två en festkväll. Köper nästan aldrig kläder. Bär inga dyra ringar, armband, halsband, eller liknande. Kriminologisk forskning och manusskrivande.

Det är ju gravt fel, det här utseendet.

Ska man vara trogen sin stil och sitt utseende, borde jag ju vara singel, halvt alkoholiserad eller pundad, spela gitarr, möjligen bas, i ett halvdåligt popband med Broder Daniel-möter-the-Strokes-texter, vara stolt över min halvkassa hållning och veckolånga skäggväxt, och trasha hotellrum i varje stad som tar emot mig.

Antingen det, eller vara en av töntarna i filmer som Girls Just Wanna Have Fun, och serier som Saved By The Bell och Miami Vice. Den luktar ju amerikanskt åttiotal, den där bilden. Gör den inte det? Lite för stor kavaj, stora solglasögon, och ”cigg är coolt.” Jo, fan, det gör den. Den stinker åttiotal. Skit också.

Det enda som saknas är benvärmare och en Thriller-jacka.

Dialogformat

Återvänder hem till Stockholm om lite mer än en vecka. Tills dess, har jag trots allt ett manus att korrläsa och ändra om i. Just nu försöker jag styra upp dess dialogstycken. Jag är ju av den kluvna åsikten att jag inte vet vad jag tycker bäst om när det kommer till dialoger. Jag väljer mellan tre olika format. Det finns givetvis fler, men det här är de tre jag känner mig bekväm med och som jag kan tänka mig att använda.

Följande scenario i tre versioner kan illustrera min poäng. Berättaren (”Jag”) frågar Jocke om han vill ha en Sandwich-glass, och Jocke svarar att han vill ha en Piggelin.

__________________

Dialogformat 1.

Vill du ha en Sandwich? frågar jag.
Nej, jag tror att jag tar en Piggelin, svarar Jocke.

Inga citattecken, men förtydliganden kring vem som säger vad i form av ”frågar jag” och ”svarar Jocke.” Det ser ganska bra ut, enkelt och stilrent och snyggt. Givetvis behöver man inte alltid ha ”svarar Jocke” eller liknande med – i själva verket bör de ju bara vara med om det är nödvändigt för att man ska förstå vem som säger det. Men ni förstår grundtanken. Enda nackdelen är att dialogerna, när de är omgivna av andra textblock, riskerar att försvinna lite eller hoppas över av läsaren.

__________________

Dialogformat 2. Här tar man bort förtydligandena och sätter in citattecken istället, och låter ”vanliga beskrivningar” avgöra vem som säger vad. As such:

Jag studerar menyn och vänder mig sedan till Jocke.
”Vill du ha en Sandwich?”
Jocke lägger huvudet på sned och hans ögon sveper över menyn.
”Nej, jag tror att jag tar en Piggelin.”

Funkar också bra. Simpelt, men man måste vara väldigt noggrann i sina beskrivningar kring citaten, så att läsaren förstår vem som säger vad. Att ständigt göra det snyggt och ”naturligt” är svårare än det verkar i exemplet ovan.

__________________

Det allra vanligaste, framförallt i brittisk och amerikansk litteratur, förefaller dock vara den här, dialogformat 3:

”Vill du ha en Sandwich?” frågar jag.
”Nej, jag tror att jag tar en Piggelin,” svarar Jocke.

Kaka på kaka, med andra ord. Antingen är ju citattecknen eller ”frågar jag” överflödiga här, eftersom de gör samma sak – de visar att någon säger någonting. Frågetecknet slår ju dessutom fast att karaktären talar i form av en fråga. Givetvis behöver man inte alltid lägga till ”frågar jag” här heller, men man kommer nog ändå att behöva göra det ganska många gånger.

Problemet är bara det här – jag tycker att dialogtyp 3 ser snygg ut. Jag antar att det beror på konvention och vana; det är helt enkelt ”så man ofta gör” och då är det det man känner igen, och det man känner igen, det gillar man.

__________________

Hittills har jag använt mig av dialogtyp två – bara citattecken – men nu håller jag på och ändrar om till typ 1. Grejen är ju att man vill ha något som a) ser snyggt ut, b) är lättförståeligt och c) passar manusets stil, form och innehåll.

I de tre typerna jag diskuterade ovan, har jag egentligen bara berört a) och b), men c) är också otroligt viktig. Jag vill att mina dialoger ska ingå i resten av texten, sätter man ett talstreck eller citattecken kring var och varannan rad så kommer de att sticka ut. Det ser inte lika bra ut.

Om man använder dialogtyp 1, och väver in dialogerna utan citattecken men stundtals använder ”säger jag” etc., då blir dialogerna mer integrerade i resten av texten. Skriver man i första person, som jag då blir det nästan det mest passande eftersom samtal med människor är en snarast vanlig, vardaglig del i våra liv. Att han talar med någon, det sticker inte ut. Det är bara en del av hans värld, och det är hans värld jag vill beskriva.

Då kan man även börja leka med pålitligheten, vissa gånger: hur pålitlig är den här karaktären? Säger han verkligen det här, eller är det bara något han vill säga, eller något han tänker eller känner? Sätter man citattecken kring en rad blir det så definitivt att den sägs. Och i nittionio fall av hundra ska det ju vara definitivt. Men i det där hundrade fallet, oh man, det blir så vackert om läsaren inte är helt säker på om han säger det eller inte …

Om ni har åsikter i frågan, eller någon fråga i närheten av det här – jag tar gärna emot dem, det är skitsamma om ni skriver texter eller inte; alla har väl någon gång läst en bok och vet vad de (inte) gillar.