När jag var hos Mela i helgen, bäddade jag hennes säng. Resultatet kan ni se till höger i bild. Mela skakade långsamt på huvudet, gav mig en puss och sa ”du är söt, du”, och gjorde sedan om den ”lite slarvigt” på någon minut. Hennes bäddning är den ni ser till vänster i bild.
Mela: Om man låter bli att säga bokstaven H när man pratar … tror du att nån märker det?
Mela vill döpa om sig, heta Blåval i efternamn.
”Då kan jag ha en pose”, säger hon. ”Som Superman. Mela Blåvaaal!”
Det här börjar bli okontrollerbart.
Är i Dalarna.
Pluggar.
Skriver novell för Kapitel 1:s samlingsbok.
Därför: bara en kort notis.
Ni som bor i Hallandstrakten, kan idag läsa om mig i Hallandspostens gratistidning Entré. Enligt uppgift ska sidan 11 upptas av mig. För er som vill läsa, men inte har möjlighet att få tag i ett exemplar av Hallandsposten, läggs Entré upp på nätet och går att läsa online på den här adressen. Dock har sidan inte uppdaterats med senaste numret än.
Artikeln är januarinumrets presentation av någon som är ”på jobbet”. På något vis hade de fått för sig att författarskapet är ett jobb. Haha. Suckers.
(Om det är ett jobb är det kanske världens bästa. Förutom att man har oregelbundna tider, extremt låg timlön och blandar extrem lycka med extrem ångest. Men det är fortfarande kanske världens bästa.)
Det var det, tänker jag på måndagsmorgonen där jag sitter med en liten kopp kaffe och en mobiltelefon på laddning. I Acrobat Reader har jag öppnat dokumentet jag fått av redaktör Anna. Det har titeln Fallet Vincent Franke_tryckklar, och det här är min debutroman. I veckan skickas den till ett tryckeri i, tror jag, Finland, och sedan kommer den att vara klar. Om ni går in på Bokus eller Adlibris och söker på mitt namn eller bokens titel kommer ni att finna den, och kunna ”bevaka” den. Jag vet inte exakt vad det innebär; jag antar att det betyder att ni i så fall får ett mail när den går att förhandsboka.
Det är i sanning en märklig känsla. (Beklagar att bilden är så stor; jag försökte få den mindre men då blev den alldeles på tok för liten).
Jag sitter och bläddrar igenom dokumentet. I en blinkning förskjuts tiden bakåt ett år och några månader, och jag sitter på ett café på Södermalm och skriver sista kapitlet, sista raden. Jag ser alla referenser jag slängt in, alla mer eller mindre tydliga blinkningar åt mina favoritförfattare som ligger på var och varannan sida. Vissa är så tydliga att de sticker lite i ögonen, andra är förmodligen så subtila att jag inte ens ser dem själv längre. Jag ser hur jag lånat rader och teman av allt ifrån Chuck Palahniuk, via Jonas Gardell och till Will Christopher Baer, till band som Kent och artister som Håkan Hellström, filmer som Badlands och Harold & Maude. Jag ser alla repliker som, på ett eller annat sätt, är tagna ur verkligheten, och plötsligt kan jag minnas dem alla, sammanhangen.
Jag ser vändningarna Vincent tar, de jag satt i timmar för att försöka få till på rätt sätt. Ser alla cigaretter jag rökte under tiden, stående vid busshållplatser eller gående längs Hornsgatan, Götgatan, Nytorsgatan eller någon annan av mina favoritgator i Stockholm. Det är måndag, och tiden mellan oktober 2008 och nu faller över mig som om någon öppnat portarna till en damm.
Jag ser mig och Mela, allt vi gjort och allt vi delat under tiden. Allt vi pratat om och allt vi kommer att göra. Allt stöd hon givit mig, all hjärtlig och hård kritik hon kommit med, alla samtal vi haft som bara mer eller mindre indirekt funnit sin väg in i boken. Jag minns alla tankar och rädslor och alla fantastiska ögonblick vi delat med varandra. Om ni tycker om Vincent och känner att ni vill tacka någon, är Mela en lämplig person att tacka. Hon är och har varit … ovärderlig. Avgörande, på så många vis.
Jag ser mina föräldrar, som sitter i Halmstad och ständigt är, och alltid har varit, så oupphörligt uppmuntrande och positiva. ”Du måste göra det du tycker är roligt”, säger de. ”Det är det enda sättet man göra något på, genom att försöka ha roligt så ofta det går. Livet kommer ändå att ställa till tillräckligt mycket problem för dig; det enda man kan försöka göra är att kämpa hårt, inte skada andra, göra något som känns meningsfullt och ha roligt under tiden.” Det är den moral jag vuxit upp med och ständigt bär med mig.
Jag ser mina vänner, alla dessa fantastiska vänner, som antingen har läst mina manus eller varit omåttligt toleranta inför uttalandet att ”Nej, jag tror inte att jag kan ses idag, jag behöver verkligen skriva.” De som har kommenterat omslag, resonerat kring popkulturen, dess värde och dess ups and downs, vi som har lyssnat på varandras tankar och anekdoter och problem, och som har gett mig så många oförglömliga minnen och anekdoter av alla tänkbara slag. Alla är med i Vincent, på ett eller annat sätt.
Ja, sittande här ser jag dem alla, och blir överrumplad av allt som hänt och allt som kanske är på väg att hända; och alla jag borde tacka för det, alla jag står i skuld till. Någon gång ska jag försöka jämna ut det hela. Exakt hur har jag inte listat ut än, men det kommer jag förhoppningsvis att göra. Och ja, det kanske är en smula sentimentalt, det här. Men i ett sånt här ögonblick får det vara det, tänker jag där jag sitter.
Den här bloggen har, för övrigt, legat nere lite. Men den lever. Och jag kommer att fortsätta blogga; oroa er inte. Om ni vill finna mig på Twitter – där jag just nu är något mer aktiv än här – så gör ni det här. På fredag är jag, för övrigt, med i nya numret av Halmstad-tidningen Entré. Jag vet inte om den går att finna, men jag ska fråga den finfine Calle Magnusson på Lördagsproduktion om det är okej att jag publicerar en PDF av artikeln här, några dagar efter att numret släppts.
Och i veckan, trycks Fallet Vincent Franke.
I all hast,
C.
När jag var på Piratförlaget i veckan, för att diskutera små förändringar i omslag och baksidestext till Vincent, hade Mattias just köpt en ny, fin liten kamera. Den ville han leka med. Så det gjorde vi. Nedan berättar jag i ett kort klipp om en av grundtankarna i Fallet Vincent Franke; den grundtanke som finns i så många av de böcker jag älskar; böcker av Bret Easton Ellis, Craig Clevenger och Will Christopher Baer, men också äldre noir-rävar som Jim Thompson. Jag är ganska övertygad om att jag inte gjort ett lika bra jobb som dessa herrar, men att låta bli att försöka var en tanke som aldrig slog mig. Snarare tvärtom; just eftersom det kan vara så svårt att skriva den sortens böcker, gav jag mig in i skiten med huvudet före.
Hur som helst. Enjoy, vänner. Och notera vilken fin musik Mattias lagt på i inledningen! Haha.
I dagarna kring nyår är jag i Borlänge, med Mela. Det är fina dagar. Vi tillbringar mycket tid ute hos Melas mor, som bor i Färjenäs. Om man tittar ut, ser man Dalälven, så nära att man skulle kunna kasta ut en sten på isen. Systersonen är med, och när jag sitter på övervåningen kommer han gående uppför trappan, in i vardagsrummet, med en hållning man annars bara ser hos män som förlorat alla sina pengar i något som skulle blivit deras framgång.
”Vad är det?” frågar hans ena moster.
Han står i dörröppningen med händerna slappt längs sidorna, en liten man med kort, blont hår och blå ögon. I mars blir han tre år gammal.
”Jag … sur”, säger han.
”Sur?”
Systersonen nickar beslutsamt, inte trotsigt utan snarare insiktsfullt, som att ordet överensstämmer med det som skaver i hans själ.
”Varför är du sur?” frågar mostern.
Systersonen höjer blicken.
”Jag … ” Något som liknar förvåning, lika ren och skär som en nästan-treårings dröm, faller över hans ansikte. ”Jag vet inte.”
Han biter sig i underläppen och sträcker på sig, som för att bemöta denna paradox, att känna något utan att kunna förklara varför. Där jag sitter i soffan noterar jag noga dessa detaljer i Systersonens kropps- och ansiktsuttryck och jag kan nästan läsa tankarna som ligger bakom dem. Vad är nu det här, detta motsägelsefulla, som han har upptäckt? Han känner något, men orsaken är dold för honom. Trots känslans klarhet – att han är sur kan på intet sätt betvivlas, det svider starkt och rött i den djupaste av vrår inom honom – kan han inte förklara dess existens. Och där jag sitter möter jag hans blick, och nickar tyst. Jo, han har upptäckt det. De motsägelser och mysterium som kan vara en människas inre. De, och dess konsekvenser, är något som kommer att följa honom livet ut. Han vet det, jag kan se det lika klart som taklampans reflex i de stora, klarblå ögonen som ser på mig.
”‘Toffer”, säger han långsamt.
”Ja?” säger jag.
”Du måste krama mig.”
När han klättrar upp i mitt knä och sätter sig tillrätta, håller jag om honom och pussar honom lite i håret. Säger ingenting om det där med människans inre och hennes otaliga mysterium, jag tror inte att han vill prata om det. Systersonen är, trots sin utåtriktade person, en mycket ung man med väldigt intrikata tankemönster, och jag tror att han vill behålla detta för sig själv. Väga logiken och konsekvenserna i detta ännu okända, som han har funnit hos sig själv. Jag tänker att han tar itu med dessa tankar sent på kvällen, när ingen ser och ingen hör, liggande i sin säng med täcket uppdraget så långt att bara ögonen syns. Där ligger han, det unga geniet, för att försöka komma underfund med vad det är vi alla bär på, dessa motsägelser och stridigheter som präglar vår vardag. Han har trots allt bara vandrat på vår lilla blågröna planet i lite mindre än tre år, och han ska vandra länge än. Han har tid, tänker han. För de här åren har gjort honom vis; han vet att mycket kommer till den som vågar konfrontera det okända, men ännu mer kommer till den som vågar göra det när tiden är inne. Mycket kommer till den som vågar vänta.
Christoffer Carlsson 