RSS Flöde

Månadsarkiv: februari 2010

Prettopojke #1

Det här är typ första gången jag är med i en tidning utan att jag direkt medverkat till texten. Helsidan nedan har Amelia komponerat ihop helt på egen hand. Om ni vill hitta Amelias ”snackis” gör ni det i deras senaste nummer. Gör det! Jag finner Amelias uppslag ganska roligt. Jag – en prettopojke! Det är en fin sida, skriven med glimten i ögat (att vara pretto förefaller inte vara negativt … åtminstone inte i det här fallet). Så jag är dessutom smickrad. Tack, Amelia!

Men, som om inte det vore nog, ser de till och med tecken på ”Något Stort.”

Tack för den. Som om man inte hade nog med prestationsångest redan, liksom. Ehe.

Annonser

Samtal med Mela

Mela: Glömde du nånting när du var här i helgen?

Jag: Nej, jag tror inte det. Vadå, då?

Mela: Ingenting.

Jag: Va? Nej, jag tror inte att jag har glömt nåt. Vad skulle det vara?

Mela: Ingenting, tror du ju.

Jag: Eller jo, jag kom på! Jag glömde locket till min iPhone-låda. Men inget annat.

Mela: Nähä.

Jag: Vadå, glömde jag nåt mer, eller?

Mela: Nej, du tror ju inte det.

Jag: Nej. Eller va? Nu tror jag att jag har glömt något mer, ju.

Mela: Nej, du har ju inte det, säger du.

En första läsarreaktion på Vincent

Redaktör Anna har en systerdotter som för tillfället är bosatt i Norge. Hon heter Maria, bloggar här, och är nog en av de första ”vanliga” läsarna som läst Fallet Vincent Franke och den allra första att reagera på den. Härligt då, att reaktionen är starkt positiv. Det gläder mig verkligen – även om det bara är en enda person som tycker om den, så är det åtminstone just en person som tycker om den. I min värld är den statistiken aldrig självklar. Jag har aldrig föreställt mig att Vincent kommer att bli omtyckt, även om jag någonstans givetvis hoppas det. Som författare vill man många saker med en bok, men en av sakerna som åtminstone jag vill är att läsaren inte ska känna sig besviken (samtidigt, går det givetvis inte att förvänta sig att alla som läser boken ska gilla den … om så var fallet skulle ju det hela också vara rätt tråkigt, liksom).

Det handlar inte om glory eller ego för mig (möjligen lite, något annat vore väl lite töntigt att påstå), men snarare handlar det om att känna att jag har gjort min plikt som författare. Att skriva är en hobby för mig, det är vad jag gör istället för att bygga modellflygplan eller fiska. Det är något som ger en del av mitt liv en mening, något som ger mig kickar jag inte kan få på annat sätt, och något jag inte kan leva utan (jag har försökt). Men även om jag inte kan kalla det något annat än en hobby, är det något jag tar på oerhört stort allvar och känner ansvar inför. Därför är Marias kortfattade men ändå utförliga reaktion på ett sätt väldigt skön.

I det här och det här inlägget kommenterar hon hur som helst Vincent lite grann (utan att ge några spoilers).

Det här är ingen författarblogg

Under veckan har det varit en bitvis ganska bitsk stämning i kommentarsflödet till ett inlägg i den här bloggen (ett kommentarsflöde där jag själv endast bidragit med en liten fin bild). Eftersom jag vill ha högt i tak i den här bloggen, har jag inte rört kommentarerna och kommer inte att göra det heller. Och jag uppskattar verkligen engagemanget för den här bloggen och att ni är så pass pigga att ni lyfter fram er åsikt. Det är typ en av anledningarna till att jag har den här bloggen; för att ni ska kunna komma i kontakt med mig och uttrycka er åsikt eller ställa frågor (även om jag tänkte att det skulle beröra mig, och inte bloggen i sig, men det har ingen betydelse). Därför tänkte jag klargöra en sak, både för er som läser nu och kanske även för er som kommer att hitta hit i framtiden.

Den här bloggen gör inget anspråk på att vara en författarblogg och har aldrig gjort det heller.

Nu bortser jag ifrån att definitionen av en ”författarblogg” är ganska suddig, om den ens finns. Det är ett av de där orden som funkar så länge man inte reflekterar över vad det egentligen står för (ett annat är ”popkultur”; ett ord jag droppat så många gånger att jag lika gärna kan göra det en gång till). Jag är av den uppfattningen, att en författarblogg sällan håller i längden, och jag vill att den här bloggen ska göra det. Dessutom är det här inte den första blogg jag har (det är, typ, den tredje … tror jag. Kanske fjärde, men tror tredje). Enda skillnaden nu gentemot då, är att jag numera också (enligt vissa) kan kalla mig författare. Det innebär att författarskapet blir en av ett par saker i mitt liv som jag väljer att blogga om; men bara en av många. För er som vill läsa bloggar som enbart handlar om författarskap, finns det gott om andra sidor att besöka.

Det kanske är lite yvigt; en av de gyllene bloggreglerna (jo, det finns såna, jag har kollat) i dagar som dessa är att se till så att bloggen har ett tydligt tema. Men jag tycker likadant nu som när jag först hörde det; det låter lite stramt, det där, gör det inte? Så jag skiter i regeln nu, precis som jag struntade i den förut. Det innebär att ni som främst vill läsa om författarskapet kommer att se en del inlägg som inte faller er i smaken och, omvänt, att ni som tycker författarskap är skitlamt kommer att få scrolla er förbi en del textsjok.

Det var bara det.

Gör nåt vettigt nu. Kolla på det här, till exempel.

Att säljas in

Om jag har förstått det hela rätt (det är jag alltså inte säker på att jag har) finns det i stort sett tre stora bokhandlare i Sverige. De består av Bokia, Akademibokhandeln och Ugglan (min gissning är att nästan alla bokhandlare som inte tillhör de två förstnämnda kedjorna tillhör den tredje). Så fort en bok släpps behöver förlagen sätta sig med inköpsgrupperna i de här kedjorna, och sälja in böckerna. Det kan typ ske på två sätt: antingen bestämmer sig kedjan för att köpa in boken centralt. Det betyder att de köper in ett antal exemplar som sedan skickas ut till alla återförsäljarna, så att boken går att finna i, exempelvis, samtliga Bokia-butiker i Sverige.

Eller, om kedjan inte gör det, måste förlagen försöka sälja in boken butik för butik. Om man bara tänker centrala Stockholm och Akademibokhandeln, behöver man alltså i så fall först sälja den till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, och sedan till den vid Sergels Torg, och sedan den längre upp på Drottninggatan, och så vidare. Fatta vilket jobb, och fatta ångesten.

Det är tydligen rätt sällsynt att helt okända författare säljs in centralt. Och jag är ju en sån. En okändis, om man så vill. Det har varit rätt jobbigt att gå runt och vänta på det där beskedet, om hur Vincent sålts in. Eller jobbigt och jobbigt, det är inte direkt nåt jag legat sömnlös över, men en del av poängen med att ge uten bok går ju förlorad om den inte går att finna i bokhandeln, liksom. Åtminstone känns det så för mig, som älskar att själv köpa böcker i bokhandlar och enbart anlitar internetbokhandlar när jag absolut måste (vilket, tyvärr, är rätt ofta). Beskedet om hur det gått har dessutom dröjt ett tag (gissningsvis eftersom bokrean sparkade igång nyligen, och bokhandlarna behövde styra upp den innan de kunde styra upp något annat).

Men därför känns det nu så sjukt skönt att kunna berätta att Vincent har sålts in centralt till alla de tre kedjor jag namndroppade däruppe. Så om du bor i Halmstad, om du bor i Stockholm eller om du bor i, tjavafan, Borlänge eller Kiruna – om typ en månad bör du kunna vandra in på närmaste bokhandel och finna Vincent där. Så länge bokhandeln är en del av Bokia, Akademibokhandeln, eller Ugglan (ni hittar Ugglan-handlarna på www.uis.se).

Hur många exemplar som kommer att finnas i varje bokhandel vet ifan, dock. Det har jag inte klurat ut än. En sak i taget.

Uppehåll

Alltså, P3 Dokumentär har sändningsuppehåll, har haft det sedan i december någon gång. Nya dokumentärer sänds inte förrän den 28:e mars. Fattar ni hur lång tid det är? Hur lång tid som har gått och hur lång tid som ännu är kvar? Herregud. Det börjar bli ohållbart, det här. Jag behöver P3 Dokumentär som andra behöver vätska.

Melas känsla för snö

Jag och Mela pratar i telefon. Hon har precis bett mig att säga fem detaljer på hennes kropp, fem detaljer som jag skulle nämna om polisen ringde och bad mig beskriva henne. Det är en jättehemsk fråga och jag vill helst inte prata om det. Jag vill inte ens tänka på Mela och död i samma universum. Bara det, tanken, gör att nånting svider till långt, långt inuti mig och jag fylls av en överväldigande känsla att bara vilja hålla om henne och känna hennes hjärtslag mot min handflata. Men till slut nämner jag ändå ett par detaljer och försöker sedan att vifta bort samtalsämnet. Det fungerar inte så bra.

”Det är därför jag lägger märke till detaljer hos människor”, säger Mela.

”Så att du kan identifiera dem om de skulle dö?”

”Ja.”

”Det låter … mörkt”, säger jag.

”Jag tycker att det är … omtänksamt.”

Jo. På ett sätt är det väl det, tänker jag, medan Mela fortsätter:

”Så att ingen behöver dö … osedd. Det är ju jättehemskt. Så jag tycker det är en fin sak.”

Och jo. Visst har hon väl rätt, Mela. Men ändå.