Vattenfärger
av Carl Junker
Barn har tjocka vantar
av många anledningar.
Jag är utomhus i snön
som man ska vara när man är tolv.
De fick mig att måla en målning en gång.
Jag har den uppsatt
på husväggens utsida.
När det fryser leker jag med is,
får färgerna att vattnas ur mer och mer.
Status just nu: upptagen. Men jag har i alla fall hunnit med att skriva en kortare text om introduktionscitat och Den Enögda Kaninen för Bokboxens blogg.
Det är oktober, den siste. Sedan blir det november.
Kul.
… en av de bästa kriminalromaner jag läst.
Om recensionerna fortsätter vara så här, så är jag nästan helt okej med att det uppfattas som att jag skriver kriminalromaner.
Grattis till ‘friheten*’, Daniel Sjölin!
Synd för ‘Babel’ och synd för oss som älskar programmet. Är det bara jag, eller skulle inte Jessika Gedin kunna vara alldeles strålande som ny programledare?
* = få vet nog bättre än Daniel Sjölin att ‘skriva’ långt ifrån är förknippat med frihet.
1. Skriv. Du kan prata om att du skriver, tänka på det du ska skriva, drömma om det, fantisera om det, men mer än något annat — skriv. Försök göra det till en naturlig del av ditt liv; lika naturligt som att borsta tänderna, äta mat och sova.
2. Skriv om det du kan något om, men ännu hellre: skriv om det du vill utforska, något som gör dig nyfiken, en outforskad del av dig själv eller samtiden som du ännu inte förstår dig på, eller som du inte kan sluta tänka på. Något måste stå på spel: skönlitteratur som inte innebär att du försätter dig i en berättelse där något personligt står på spel är inte värd att skriva (inte heller, börjar jag mer och mer misstänka, värd att läsa).
3. Jaga bort uttryck som ”plötsligt”, ”stick i stäv”, ”käpp i hjulet”, ”hungrig som en varg”, och ” … men det är en helt annan historia”. Jaga bort dem ur din text som om de vore råttor, för det är vad de är. Talesätt, talspråk och klyschor hör inte hemma någon annanstans än i dialog (eftersom folk använder dem i tal, men använd dem helst inte där heller; dina karaktärer blir mer intressanta om du undviker dem).
4. Kontrollera dina karaktärer som om de vore dina trälar.
5. Ljug. Men gör det elegant.
6. Inled dina scener senare än du tror att du borde. De första raderna som inleder ett kapitel eller en scen är ofta överflödiga och kontraproduktiva. Skriv scenen som du tror att du vill ha den, och gå sedan tillbaka till dess inledning och se om du inte kan ta bort den första raden, eller omformulera den. Inledningar är viktiga, och inte bara textens allra första rader. Det finns mängder av inledningar i en text, gör alla så kraftfulla som möjligt.
7. Den mest kraftfulla repliken eller observationen är ibland den kyligt återhållna.
8. Undvik informationsfetisher, ingen läsare vill se hur mycket information du samlat på dig under din ”research”, men de vill ha den information som är nödvändig. Undvik dialoger som inte leder någonstans, så länge det inte finns en poäng i att de inte leder någonstans (se Less Than Zero, av Bret Easton Ellis). Undvik överflödiga karaktärer, och sätt bara namn på de som betyder någonting för berättelsen. Undvik adverb, men lär dig identifiera när de är oundvikliga. Undvik kursiva avsnitt för att markera byte av tid/rum/perspektiv — det är en enkel väg ut, och att skriva bra skönlitteratur handlar i förvånansvärt stor utsträckning om att aldrig ta en enkel väg ut (se punkt 2).
9. Ingenting är heligt. Text är bara text, var beredd att ta bort och skriva om. Men påminn dig om att en text aldrig kommer att bli färdig eller perfekt. Lär dig inse när något är tillräckligt färdigt för att kunna lämnas vidare.
10. Läsaren är smartare än du tror. Och hon eller han är inte din publik, vän, fiende eller examinator. Läsaren är en tillfällig älskare.
2011 går Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer; den poet som betytt mest för mig (en av cirka tio som betytt något överhuvudtaget; jag är ingen älskare av poesi). Jag får reda på det när jag är på jobbet, klockan 13:01 uppdaterar jag mitt Twitter-flöde och ser Tomas Tranströmers namn överallt. Men jag sitter runt ett seminariebord då. Två av mina kollegor har skrivit en artikel, som ska kommenteras och diskuteras.
Inte förrän dagen därpå, när jag reser genom ett färgrikt, höstligt Sverige från Stockholm mot Dalarna, slår jag upp mitt (nära nog sönderlästa) exemplar avSamlade dikter 1954 – 1996. Raderna mina ögon faller på är understrukna:
Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud.
Men det börjar här.
En sång om det som är nära.
* * *
Att läsa Tranströmer är att bli vittne till gränsskiften. Vardagens utgångspunkt — hans ‘signum’ om vi nu ska tro somliga mycket lärda män och kvinnor — gör att hans rader inledningsvis ofta känns trygga; diktaren slumrar i baksätet på sin bil, står och rakar sig eller hittar ett gammalt brev i en byrålåda. Men i det vardagliga möter han stundtals en gräns, som med ens kastar om perspektivet och ger nytt ljus på tillvaron; flyttar gränsen och ger en skymt av det där ‘andra’ som finns bortom vardagen och horisonten: livets ändlighet, och andlighetens storhet! mysteriet som är naturen, människan och kärleken! Mysteriet som är livet bortom detta och känslan av att ibland vara så nära de som gått oss förlorade för alltid. Gnistor av ren existens, de ögonblick av tid då dimman lättar, som teoretiserad av så många men som verkligen visad av så få. Att läsa Tranströmer är att låta tillvaron växa, från vardagen ut och mot något annat. Den blir skarpare och tydligare, men samtidigt än mer mystisk. Diktaren har inte svaret på frågorna, men han har insett att frågorna måste undersökas, att gränsen måste utforskas när den påträffas.
* * *
Det var min svenskalärare i högstadiet som fick mig att läsa Tranströmer. Jag var femton år och hade nyligen börjat läsa Kafka (det var samme lärare som fick mig att förstå storheten i Kafka) och blev rekommenderad att ta mig till biblioteket och Prosa/Lyrik-hyllan.
”Var på din vakt, bara”, sa min lärare. Det var en gammal man, nära pensionsåldern. Han var fantastisk, en person som förkroppsligade den sortens innebörd som ordet ‘lärare’ en gång hade. En stor man, nära 1,90 lång, med silvervitt hår och kinder som en bulldog, stora glasögon. Jag vet inte om han lever idag, men jag tror det. ”Att läsa Tranströmer är att utsätta sig för en risk”, sa han.
Få vet bättre än Tranströmer att konfrontationen med det där andra är avgörande, men också farlig. I ”Från vintern 1947” tränger sig fläckar genom diktarens tapeter; levande döda som vill ha sina porträtt målade. I ”Galleriet” har den sömnlöse diktaren insett att det vilda saknar ord: att ‘marginalerna stiger till sist över sina bräddar och översvämmar texten’. Språkets gräns är rationalitetens och förnuftets gräns, och lösningen på livsgåtan finns där bortom:
ett ögonblick visar sig en människa
som på ett fotografi men klarare
och i bakgrunden
någonting som är större än hans skugga.
* * *
I gränslandet mellan två platser, Stockholm och Dalarna, läser jag Tranströmer denna fredag, och jag läser en Tranströmer i magnifik form; en Tranströmer som kastar med pennan i sina försök att stävja ett annat gränsland i texten; mellan det omedvetna och medvetna, mellan vakenhet och sömn. Om denne 80-åring har en storhetstid vet jag inte – allt ifrån 17 Dikter till Den stora gåtan innehåller små mästerverk – men för mig har alltid perioden med Mörkerseende, Stigar, Östersjöar och Sanningsbarriären varit den mest drabbande. Omkring mig i tågkupén blir det översvallande och jag tänker på de jag älskar och saknar, det som skrämmer mig och det som gör mig trygg. Allting växer inför Tranströmers ord; denne vardagsperson med en distinkt blick för tecken på en annan, större tillvaro.
Det har skrivits mycket om hans bildspråk, att metaforerna fungerar som passager från vardagen till detta ‘andra’. Det är möjligt; för Tranströmer kommer begravningarna ‘tätare och tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad’, i ”Galleriet” byter de framträdande maskerna drag och ansikten av varandra,’långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel’. Men metaforerna finns inte överallt, utan är förvånansvärt återhållna.
Upptakten till dem är de sekvenser då den vardagliga instängdheten börjar knaka i fogarna; någonting håller på att hända. Jag minns att när jag först läste honom, på buss 318 mot Simlångsdalen efter skolan, var det dessa sekvenser jag reagerade starkast över. De som föregår vad Anders Olsson i senaste avsnittet av Babel kallade ‘explosionen’; ögonblicken innan allt, bara för en stund, rämnar. Metaforerna blir en gestaltning av den förändring som är möjlig, om bara vi såg den. ‘Det händer men sällan’, anmärker han, ‘att en av oss verkligen ser den andre’.
Ingen väger det enskilda ordet mer än Tranströmer. Det är som om varje strof, varje enskild fras, kommer till livet genom en riskabel förlossning.
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled till sist genom natthimlen.
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!
* * *
Det är inte alls så bombastiskt som det kanske låter, åtminstone inte för mig. Tranströmers poesi är inga underverk, ger inga svar. Vad Tranströmer lär oss är att det är mänskligt att vara rädd för förändringar, men att förändringar kan vara nödvändiga. Han skildrar vår dödsrädsla, med vetskapen om att döden är oundviklig. Han vet att kärlek är det största som finns, men att det är en långt ifrån hälsosam eller rakt igenom fin storhet. Och han undviker aldrig vardagen, texten är ständigt bunden till nuet. Men i nuet finns också alltid något mer, något som nästan är inom räckhåll och gör sig själv närvarande. Han påminner oss om att inte skämmas för att vi är människor.
Det är allvar: i Tranströmers poesi står diktarens ‘jag’ på spel. Men det är inte bara allvar, eller snarare ett allvar som också undersöks genom humor och ironi. Det är en intelligent, känslig och observant författare, men också någon som kan ta ett steg tillbaka:
Vad är jag? Ibland för länge sen
kom jag för några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är
men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice.
Ni ser; det är inte ha-ha-ha!-roligt, men det är humor så som den skrivs av en poet som inser att frågan han ställer inte har något svar; att det enda svaret ibland blir en (återigen!) plötslig perspektivförskjutning, en referens till ett mångbottnat verk med många rum. Det är lite som när sångaren i The Ballet sjunger en sång om krig i ‘I Hate the War’, men det finns inga ord kvar för att beskriva helvetet, i alla fall inte i vår Twitter- och löpsedelstid där vi matas med så mycket ord (ord som betyder så lite!) – det enda som återstår är ett nynnande: na na na na na na na na na na, I hate the war.
På samma sätt måste svaret på livsgåtan ibland få vara ett eftertänksamt skämt.
* * *
Allt jag skriver nu är efterhandskonstruktioner. Inget av detta tänkte jag när jag satt på buss 318 hemåt och bläddrade mig genom hans poesi. Men känslan! Känslan av att ledsagas av någon som placerar de stora tankarna i varje människa, och inte bara de hos de som har kapital nog att ägna tid åt dem. Känslan av att bevittna hur något avgörande håller på att inträffa, och hur avgrundsdjupt sanningen om oss kanske ligger och väntar. Den fanns där redan då, och den har funnits med mig sedan dess. Jag minns min lärares ord, att vara på min vakt. Det är enkelt att förloras i en diktare som årets nobelpristagare.
Allt sjunger. Ni ska minnas det.
Vänner,
samtidigt som jag skickar den första tredjedelen av ett manus (som kan bli den tredje boken, det återstår att se) till min förläggare, kommer de två sista delarna av fem från Bokmässan! I de delarna pratar jag lite om kriminologi och om att försköna/förfula kriminalitet i litteraturen. Ni hittar det här.
Miniserien — som, om man ska tro antalet klick, verkar bli något av en succé! — från bokmässan fortsätter! Inte nog med det, nu är det så fint att serien finns tillgänglig från Bok & Biblioteks egen hemsida! Om ni klickar här kommer ni direkt in till spelaren på Bok & Bibliotek, och kan bland annat få svar på frågor som vad Alex Schulman egentligen tycker och tänker om denne unge författare. Mycket nöje, och på återseende.
I övrigt, har jag köpt en kostym.
Jag hoppas innerligt att allt är väl därute, och att ni inte förgåtts av tystnaden i den här bloggen (saker har fortgått och nya saker är i skapande; det är just därför det varit så tyst!). Jag är nyss hemkommen från bokmässan i Göteborg, och där hade jag en kamera efter mig i syfte att göra en liten miniserie om min bokmässa, mitt författarskap, och Den Enögda Kaninen.
Här nedan kan ni läsa och se den första delen av fem! Gör’t, vänner! Och på återseende inom kort.
(Eftersom jag ännu inte lyckats förstå hur man ska göra för att bädda in klipp direkt i WordPress, så får ni än så länge klicka på länken här nedan. Den 1:30 minuter långa videon öppnas direkt i webläsaren, i samma fönster/flik.)
—
Christoffer Carlssons värld ligger mellan stolarna i välfärdssamhället
Text: Lis Sveningson
Christoffer Carlsson är doktorand i kriminologi och skriver framgångsrika spänningsromaner med beteckningen noir. Men det är människorna och inte brotten som intresserar honom. Och han tycker om att befinna sig på marginalen. Under Bok & Bibliotek 2011 kan du i en spännande miniserie om fem delar följa den unge författaren bakom Fallet Vincent Franke och Den Enögda Kaninen på webben.
http://play.newmedia.tv/assets/swf/main.swf?pid=e9e7dbf459ba7994&vid=65
Christoffer Carlsson 