Jag – refuserad av Ordfront!

Är inte livet lustigt, så säg? Idag när jag hämtade posten, låg där ett tjockt, brunt brev från ”ORDFRONT.” Jag insåg genast vad det var, och öppnade det. Det är näst intill enastående, det här, hur snabba Ordfront är. Jag hade glömt bort när jag postade det, men som tur var – för mig, i alla fall – satt där en liten stämpel på mitt följebrev (som kom med tillbaka, för första gången någonsin). Ankom 2008-12-15. Refuseringen skickades ut, såg jag på brevet, 2009-08-25. Bara åtta månader och tio dagar efter att det inkommit, alltså. Det var precis likadant förra gången jag skickade till Ordfront.

Vad säger ni? Är inte det fantastiskt? Och så uppmanar förlagen opublicerade författare att ”helst bara skicka till ett förlag åt gången.” Nu är ju inte alla förlag så långsamma som Ordfront – thank god – men är inte det förolämpande arrogant att säga en sådan sak när det är så här det är i praktiken? Så mycket respekt har jag inte för förlagen, att jag endast skickade till ett åt gången. Jag skickade till så många jag bara kunde. Gör det, ni också. Förlagen har redan en oerhörd makt i Bok-Sverige – vi måste hitta vårt lilla manöverutrymme, ta alla chanser vi kan för att vara effektiva och spara tid. Har du möjlighet att skriva ut tjugo exexmplar av manuset; gör det, och skicka det till tjugo förlag. Vänta aldrig, om du inte måste.

Hur som helst. Jag blev så oerhört nyfiken på hur refuseringsbrevet såg ut. Jag citerar det här, i sin korta helhet:

Stockholm 25 augusti 2009

Hej,

tack för att vi fick läsa ditt manus Vincent Franke. Vi tyckte det stod ut i mängden och läste det med intresse, men tyvärr har vi inte möjlighet att anta det för utgivning. På Ordfront publicerar vi bara ca 30 titlar om året, så trängseln om utgivningsplatserna är stor. Men om du skriver något nytt så vill vi gärna läsa det.

Vänliga hälsningar

(signatur)

Pelle Andersson

Förlagschef

Ett refuseringsbrev som tusen andra, alltså. Nåväl. Struntsamma; jag behöver plugga och har inte riktigt tid med detta nu. Jag ville bara delge er det här märkliga sammanträffandet, att jag får ett refuseringsbrev ett par dagar efter att det står officiellt klart att Vincent släpps på Piratförlaget.

Och sen var det inget mer med det.

Var jag är och vad det är

Jag befinner mig på universitetet, i Kriminologiska Institutionens datorsal. Datorerna är utbytta, VISTA-uppdaterade, kvicka som entusiastiska barn. Jag skriver ut artiklar jag trodde att jag tidigare skrivit ut. Det är ett tröttsamt arbete; skrivaren är inte utbytt och väser, pustar och fräser som om den just avslutat ett långt träningspass. Artiklarna bär tunga titlar, som Nordisk statistikk for kriminalomsorgen i Norden, Nationella Trygghetsundersökningen 2006 – teknisk rapport och Kriminalvård och statistik 2006. Om en halvtimme befinner jag mig i sal E419/20, framför professor Hanns von Hofer som ska hålla en tre timmar lång introduktionsföreläsning om kvantitativa, kriminologiska data.

Det innebär att det nu, officiellt, är höst.

”Han Offer.”

motiv: systerson. foto: the studio.

Det är lördag och jag är i Borlänge. Jag och Systersonen läser serietidningar. Och tja, jag vet inte. Det är något olustigt över det hela. Det är som om han ser rakt igenom mig, och har identifierat något jag själv inte ser. För när Mela eller någon annan frågar Systersonen, ”Vad heter han?” Då höjer Systersonen blicken, ser på mig med enorma, blå ögon och rynkar den släta huden mellan ögonbrynen.

”Offer”, säger han sedan, väldigt lågt, som om han av hänsyn inte vill att någon annan än jag ska höra. ”Han Offer.”

Men alla hör. Och så skrattar alla åt att jag heter Offer. Men Mela skrattar mest av alla, eftersom vi haft långa samtal om den kriminologiska diskussionen kring ”(brotts)offret.”

Men ja, jag vet inte. När det bara är han och jag, Systersonen och Christoffer, med Kalle Anka-tidningen framför oss. Då sneglar jag på honom, som i smyg, och undrar vad han tänker. Jag undrar om han kanske vandrar i tankar kring Robert Elias idé om viktimisering som en del av ett system, som aspekter av miljöförstöring, kolonialism, rasism och riskkapitalism. Den kritiska viktimologin kan vara Systersonens skola, tänker jag. Det stör mig lite, denna skola förtar ju lite av kraften i brottsoffer-begreppet eftersom vem som helst, mer eller mindre, kan vara ett ”offer” då. Men, å andra sidan, vem är jag att döma honom för det? Och kanske har han, sin ungdom till trots, insett något i denna skola som jag själv har missat? Ja, kanske. Kanske är det så, och då är jag ju onekligen ett offer.

Eller, tänker jag, kan jag ha hört fel?

”Du”, säger jag tyst och lägger handen på hans lilla axel. Och så omformulerar jag frågan. ”Vad är jag?”

Systersonen lyfter blicken från tidningen, och ser med ens oerhört vuxen ut. Jag förväntar mig nästan att han ska ta av sig glasögonen och börja suga lite på ena skalmen, ni vet. Men det gör han inte. Istället suckar han lite, som om han tycker synd om mig eller hela mänskligheten.

”Offer”, säger han sedan, nästan sorgset. ”Han Offer.”

Olustigt är det. Mycket olustigt.

Det är kärlek, det

Melas vän Möller, igår gav hon mig och Mela ett WASGIJ-pussel. Innan jag träffade Mela pusslade jag aldrig, och visste inte ens vad WASGIJ-pussel var för något. Vet ni? Det är, hur som helst, en sorts pussel där man inte ska pussla motivet man ser på lådan (ofta en väldigt rörig och detaljrik, tecknad scen med massor av människor, djur och saker). Istället ska man pussla det som någon i bilden ser. Man ska alltså ha ”ögon i nacken.” Det är otroligt roligt.

Jag och Mela brukar lägga dem här hos henne, på golvet framför tv:n (som förresten aldrig är påslagen. Det är ganska fantastiskt, att hon har en tv hon aldrig ser på). De gånger vi inte hinner färdigställa pusslet innan jag åker hem till Stockholm, då brukar Mela lägga färdigt det själv och sedan ta en bild på det, och maila till mig så att jag får se hur det blev.

Jag vet inte riktigt varför, men på något sätt tycker jag att det är en så otroligt fin sak att göra. Det är kärlek, det.

Revisor: check

Vad jag ska ha en enskild firma till – med andra ord, varför jag nyligen blivit en näringsidkare – kanske framstår lite klarare nu; det är helt enkelt en liten brunn där jag, om tillfället nu mot förmodan skulle infinna sig, kan placera eventuella intäkter i och med mitt kommande författarskap. Jag har, med stor ångest, funderat över den här firman och den stundande deklarationen. Det kommer, har jag tänkt, gå åt helvete. Riktigt åt helvete.

Men nu har jag löst det. Nu har jag skaffat mig en revisor.

Min blivande svärmor.

Hur coolt är inte det?

HP-poäng

Jag kan tyvärr inte publicera någon bild på tårtan Mela gjort åt mig. Det var nästan det första hon sa när vi sågs. ”Du får inte ta bild på den”, väste hon surt. Tydligen hade hon försökt rita mitt ansikte (!) med glasyr, men när det inte ”blev bra” och när mitt hår ”rann ut över ansiktet” så vände hon glasyrdunken upp och ner och bara splaffade ut den över tårtan.

Hur som helst; den är ofantligt god. En decimeter tjock, alldeles nötfri, och söt och sur av blåbär och hallon.

Efteråt, lekte vi en lek. Det är en lek som mer än något annat kanske säger något om Mela. Ni vet den där skriv-ner-så-många-av-USA:s-delstater-du-kan-på-tre-minuter-leken? Vi gjorde den för något tag sedan, och nu har Mela gjort om den.

Man ska nämna så många Harry Potter-karaktärer (jo, allvarligt) man kan, men på en halvtimme (30 minuter – inte en sekund mer!), för att det inte ska bli så hetsigt. När ni räknar ihop poängen sen, ska ni räkna i antal namn.

Om ni kommer på ett namn på en karaktär – ”Dumbledore” – så ger det er 0,5 poäng. Om ni dessutom kommer på ännu ett namn till karaktkären – ”Albus Dumbledore” – så ger det er 1 poäng istället (alltså inte en poäng till, utan en istället för en halv). Om ni kommer på tre namn eller fler – ”Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore” – eftersom vissa Harry Potter-karaktärer ibland har väldigt långa namn, får ni istället 1,5 poäng. Det ni max kan få per karaktär, är alltså 1,5 poäng. ”Harry Potter” är bara 1 poäng (Han heter Harry James Potter), och ”Fang” är 0,5 (eftersom Hagrids hund bara heter ”Fang”).”Mrs. Figg” ger 0,5 poäng eftersom hon heter Arabella Figg. Men ni får 1,5 poäng för Albus Percival Dumbledore trots att ni inte har hans fulla namn, men tre korrekta. Förstår ni?

Så. Så många ni kommer på, under 30 minuter. Sedan räknar ni ihop poängen, per karaktär.

Jag fick 49,5 poäng. Vet ni vad Mela fick? Vet ni det?

118,5 jävla poäng.

Frid vare med Er

Har just suttit på ett två timmar långt möte uppe på Kriminologiska Institutionen. Vi smider planer häruppe, stora planer, för en kommande uppsats. Efteråt har jag ett par minuter över, så jag sätter mig i datorsalen och noterar att hur många gratulationer som helst har duschat över min Facebook-sida. Härligt, jag känner mig så älskad. Men är det så vi kommunicerar med varandra numera? Nåväl, jag klagar inte. Och Molly hade faktiskt försökt ringa, men då hade jag mobilen på ljudlös.

Och – så låg där ett mail från min förläggare som gjorde mig lätt yr i huvudet (på ett bra sätt). Så fort jag vet/kan säga mer, lovar jag att meddela er omgående.

Så spenderar jag hur som helst den första halvan av min födelsedag. Andra halvan; på ett tåg, med Kavalier & Clay (herregud, vilken bok!) och sedan i Borlänge, där jag är väldigt nyfiken på den födelsedagstårta som Mela har bakat åt mig. ”Den blev inget bra”, sa hon igår. ”Jag råkade förstöra den.”

Jag är nyfiken på vad det innebär. Postar bild senare. Frid vare med er, till dess.

God morgon

Jag vaknar klockan 05:00, 23 år gammal. Sätter mig upp i sängen, tar en klunk vatten. Blinkar ett par gånger. Inser att det nästan är mörkt ute, och att hösten definitivt är på väg. Igen. Om tre timmar, klockan 08:00, går en officiell pressrelease rörande mig, Vincent och Piratförlaget ut till Sveriges medier. Och jag, jag går upp ocg förbereder en kopp te i vattenkokaren.

Sätter mig vid Tradera för att försöka avgöra hur mycket min Borlänge-biljett kommer att kosta. Inser att de redan blivit lika dyra som en sista minuten-biljett, eller snart är i stånd att bli det. Går in på sj.se istället. Vattenkokaren börjar muttra och fräsa, inte helt olikt en Christoffer som just vaknat alldeles för tidigt för sitt eget bästa.

Häller vatten till tepåsen och mina två morgonskedar socker. Och så sätter jag mig för att öppna brevet  från mitt barndomshem som jag fick redan igår, men låtit bli att öppna tills idag. Det innehåller ett vikt födelsedagskort. Motivet är en hallontårta och en dikt som avslutas med strofen En bok som rymmer vishet / och skratt som doftar vår / ja, allt det vill jag ge dig / nu när du fyller år.

Och när jag viker upp kortet, finns där ett litet mini-brev från min familj: min mor, min far och min lillebror.

Och jag vet inte, så här, klockan tio minuter över fem en fredagsmorgon när ingen annan än jag verkar vara vaken, jag vet inte, på något sätt fyller det här kortet mig med en så stor saknad och längtan efter dem, och i ett hjärtslag sveper födelsedagar från förr förbi och när jag tar min första teklunk är jag klarvaken, med en stor, stor klump i halsen, som vägrar att sväljas bort. Så inleds dagen.

God morgon, tänker jag där jag sitter. Och grattis på födelsedagen.

Känns tryggt (a.k.a. ”Större än Mankell”)

Reaktionerna på DN-artikeln har varit många de senaste timmarna. Tack! säger jag bara. Det känns helt overkligt, det här. Den roligaste reaktionen jag fått än så länge, är en artikelkommentar. Signaturen Randy F skriver: Och om boken går åt skogen kan Christoffer alltid vikariera för Pelle i The Hives. Ingen skulle märka någon skillnad.

Jag är nog, nästan, beredd att hålla med. Förutom att Pelle definitvt sjunger bättre än jag (jag sjunger inte alls). Det lustiga är att jag och Howlin’ Pelle knappast är lika – utom möjligen på just den här bilden. Jag vet inte, kanske.

Om ni klickar på den här bilden kommer ni även att märka hur jag döpt den: ”Större Än Mankell.” Det är ju korrekt, på ett sätt.

”Fallet Vincent Franke” släpps på Piratförlaget våren 2010!

Kamrater.

Jag beklagar att jag inte sagt något till er tidigare. Jag ber även om ursäkt för att jag, till och med, ljög i den här bloggen. Det ska inte ske igen. Men när jag i ett inlägg för några veckor sedan, skrev att ”stora tider väntar”, lades det samtidigt upp en liten teaser på Kapitel 1, och om man såg de båda skulle till och med en efterbliven hundvalp dra slutsatsen att teasern rörde mig.

Så jag var tvungen att lägga till att ”de stora tiderna” rörde forskningspengar. Det är visserligen en lögn med modifikation; jag har ansökt om forskningspengar från Brottsoffermyndigheten, men huruvida jag får några är ännu oklart.

Så jag ber om ursäkt för det. Men nog om detta nu.

Den 30:e juni hade jag ett möte med Piratförlagets förläggare och redaktions- och produktionsansvarige, och fick veta att Fallet Vincent Franke antagits, och senare samma vecka skrevs ett kontrakt. En officiell pressrelease till Sveriges alla medier går ut imorgon – på min födelsedag! – men redan idag fick jag ett samtal från DN:s Marika Hemmel, som på extremt skön skånska ställde nyfikna och bra frågor.

Den intervjun kan ni läsa HÄR redan nu; möjligen kommer den också i morgondagens papperstidning eller lördagens Bok-del. Intervjun blev väldigt bra; det enda jag möjligen har att klaga på är att jag ser lätt tunnhårig ut på bilden. Men det, tänker jag, är i sammanhanget något jag kan acceptera.

Jag kommer att tala mycket mer om allt det här framöver, och jag kommer också att – i den mån jag kan och får – tala om Vincent, om förlagsrelaterade grejer, om kommande manus, om skrivande, läsande, böcker, Bokmässan som stundar om (nästan exakt!) en månad, och säkert en jäkla massa annat som jag inte kan komma på nu.

Men, ni som tycker att inläggen om Mela eller Systersonen är vad som gör den här bloggen värd att besöka – frukta inte. Ingenting försvinner; det tillkommer bara nya element.

I övrigt … ja … Jag vet inte, jag, har ni frågor? Undrar ni något?

Själv spenderar jag eftermiddagen och kvällen med kaffe och Kavalier & Clay – en bok jag bara läst drygt 200 sidor av, men som än så länge verkar vara en av de bästa böcker jag någonsin läst. Helt ljuvlig är den; när jag vänder blad känner jag samma upphetsning som man kände när man var liten och det var en dag före julafton, och där låg ett hårt och tungt (= bra) paket under granen. Så känner jag inför varje sida avKavalier & Clay. Helt fantastisk.