RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2009

Angående korrfel

Jag har satt mig på sängen för att korrekturläsa min egen bok. Bara den meningen, korrekturläsa min egen bok (jag har alltid sagt ”manus”) är overklig. Men hur som helst. Jag sitter där och läser. Hittar saker jag vill ändra, högst småsaker. Inga fel, utan bara saker jag vill göra lite, lite bättre. En mening här, ett ord där, ett nytt stycke på ett tredje ställe. Någon ändring per sida, i genomsnitt.

Men så, ibland, nästan omärkligt, kommer korrfelen fram. Ett ”e” för mycket, så att det blir ”försökeer”  i en mening, och ett ”a” för lite så att det blir ”gör” istället för ”göra” i en annan mening. När de kommer, när jag inser att det är det här bokhandlarnas inköpsgrupper kommer att se, då kniper jag ihop ögonen och gör ett litet grymtande ljud. Den kontrollerade motsvarigheten till ”NEEEEEJ!” Jag tänker att, herregud, hur kan bokhandlarna gilla det här? ”Vilken nolla!” tänker jag att de utropar. ”Vilken gränslös smuts jag håller i mina händer, vilken smuts! Hahaha, ja jävlar, jag!”

Snälla bokhandlare, ha överseende. Boken är jättebra, jag lovar. Det är bara författaren det är fel på; trust the art, not the artist, som det heter.

Hur som helst. Trevlig helg på er.

Förhandsexemplar

I mitt postfack låg ett förhandsexemplar av Fallet Vincent Franke. Det är första gången jag får se mitt manus i bokform – en extremt märklig känsla. Förhandsexemplaret är ett utkast av boken, i en vit paperbackversion. Det ser lite ut som en typisk kurslitteraturbok, förutom att mitt namn står på ryggen och en minibild av omslaget sitter på framsidan. Överst på den i övrigt vita framsidan, står det Förhandsexemplar. Obs! Under redigering – utkommer … och så datumet för boksläppet.

Förhandsexemplarets betydelse är ganska ordentlig, har jag fått lära mig. Trots att det är nästan fem månader kvar tills boken släpps, ska förlaget sälja in den till bokhandlarna. Det innebär (tydligen) att varje bokhandelkedjas inköpsgrupp kommer att ha ett möte med förlaget, där förlaget får presentera vårens böcker. Det sker i det här fallet om, typ, tio dagar. Eftersom jag är debutant, är det bra om förhandsexemplaret skickas ut till bokhandlarna innan mötet, så att inköpsgrupperna hinner bläddra lite i boken och bilda sig en uppfattning kring vad den handlar om (eftersom förlaget har väldigt begränsad tid på sig att sälja in en bok under mötet).

Det här är alltså gissningsvis en del av processen som inte direkt Jan Guillou eller Henning Mankell lägger särskilt stor vikt vid. Men i mitt fall kan det ju vara av viss betydelse. Dessutom är det en rolig och märklig känsla, att se sin text på ett par brutna (det heter tydligen så) sidor, insatta i en mjuk paperback.

Med boken följde ett kort brev från min redaktor: ”Alla eventuella ändringar vill jag att du noterar i detta ex. Nu släpper vi nämligen worddokumentet och jobbar utifrån denna version, okej? Jag har en utskrift där jag sedan sammanställer allt.”

Yes. Visst, visst. Det fixar vi. Jag ska bara våga öppna boken (”boken”!) först.

Numera finns jag …

… även på Twitter.

Jag vet, säg inget. Jag har ännu inte riktigt listat ut vad jag ska använda det hela till, mer än att meddela Jonas Jonasson att Mela uppskattade  hans debutroman (han finns på Twitter) och småprata lite med Pirat-Mattias. Det räcker kanske gott, dock. Gissningsvis kommer jag mest att skriva i den under kvällar som den här, när jag är relativt ledig (kors i taket!). Och jag ska försöka att skriva något med mer substans än ”är och köper bryggkaffe på ICA. Gevalia.” … Jag är ju inte riktigt den killen, liksom. Nåväl. På Twitter är man en ”follower”. Det passar mig. Jag är definitivt mer follower än leader. Rent generellt menat, alltså.

Ni finner min kanal (jag har en ”kanal”!) genom att klicka här.

Angående P3 Dokumentär

Det är egentligen märkligt att jag inte nämnt P3 Dokumentär i bloggen tidigare. Men när jag blev intervjuad av Studentliv, hade de en liten del de tydligen kallar ”I din väska.” Det innebär, i korhet, att man ska säga vad man har i sin väska. Jag hade – bland annat – min iPod i väskan, och tog upp den. ”Den innehåller nog bara … P3-dokumentärer”, sa jag, i takt med insikten att min musikspelare inte innehåller en enda låt. Bara P3-dokumentärer.

Men P3 Dokumentär kan vara det bästa som hänt Public Service sedan, ja, jag vet inte … jag kommer faktiskt inte på något program som varit lika underhållande, tänkvärt och allmänbildande (!) som P3 Dokumentär varit för mig. Jag tror att det, som så ofta annars, var min vän Karl som för typ exakt ett år sedan upplyste mig om att ”du … du borde nog lyssna på det här.”

Sedan dess går det inte en vecka utan att jag lyssnar på en P3-dokumentär. Sedan starten 2005 har de gjort dokumentärer om oerhört många av de stora, svenska  händelserna som utspelat sig sedan 1900-talets början. IB-affären, Trustorhärvan, DC3:an som ”försvann”, Diskoteksbranden i Göteborg, Estoniakatastrofen, Gottrörakraschen, Västtyska Ambassad-dramat, Göteborgskravallerna, Fallet Cats Falck, Anna Lindh-mordet, Wennerström-affären, Bordellhärvan, Stig Bergling, Skandia-affären, Lidingöligan, Stureplansmorden, Fallet Dagmar Hagelin, IT-bubblan, 90-talskrisen, Bofors-affären, Ebbe Carlsson-affären, Ny Demokrati … det finns hur många som helst. Och nästan alla av dem är fantastiskt spännande och obscent välresearchade. Jag och Karl brukar benämna vissa av dem som Tintin-äventyr, de har liksom den spänningen och stämningen, samtidigt som de är sakliga och undersökande. De intervjuar aktörerna som var med ”när det hände”, och skildrar viktiga skeenden i vår nutidshistoria. De ursprungliga skaparna – de som gjort majoriteten av alla dokumentärerna – heter Fredrik Johnsson och Kristoffer Hansson och förtjänar alla priser och utmärkelser och lovord de kan få.

Och det fina med dokumentärerna är att de är närmast sociologiska eller statsvetenskapliga. De lär oss någonting om Sverige, det lilla landet i norr som mer än en gång stått i ett både positivt och negativt rampljus. Dokumentärerna är en kritisk skildring av landet vi lever i, en skildring av ett land som inte sällan begått grova övergrepp på människor och demokratiska principer, som försökt mörklägga skandaler och som har en betydligt mer dimmig och hänsynslös maktapparat än vad man kanske tror, men som också varit förvånansvärt rakryggat och starkt (ibland) när pressen på Sverige och svenska aktörer varit kraftig.

Om något ska vara obligatoriskt i skolan, så borde det vara att under högstadiet lyssna på minst en P3-dokumentär i veckan, som en del av samhällskunskapen. Eller, som står att läsa på deras hemsida: För att förstå hur händelser i vår nutidshistoria skapar avtryck och förändrar vårt sätt att leva måste händelserna sättas in i ett sammanhang. I Sverige finns en mängd händelser som påverkat både oss och andra länder, och på samma sätt har vi i Sverige tagit intryck av små och stora händelser som hänt utanför landet. Det kan röra sig om enskilda människors kamp eller om storpolitiska maktspel men i P3 Dokumentär är det alltid med utgångspunkt från ett Sverigeperspektiv som ämnen berättas.

Så, mina vänner. Om ni ännu inte upptäckt P3 Dokumentär – gå in på deras hemsida. Börja med att lyssna på, typ, Bofors, DC3:an, och Fallet Cats Falck. Sedan är ni fast, jag kan nästan lova er det.

P3 Dokumentärs hemsida, med alla dokumentärer som gjorts, finner ni här.

Tid över

Bild 2009-10-24 kl. 13.19 #2

Mela tycker om PhotoBooth. Den här finfina MacBook-datorn har ju en inbyggd liten webkamera. Den kan man både spela in film med, ta bilder med, och fixa och trixa lite med. Nåja, alltså, hon tycker inte att det är helt fantastiskt roligt, inte  en-riktigt-bra-Eddie-Izzard-show-roligt, men hon – och jag- tycker i alla fall att det är bra mycket roligare än vad det kan verka på den här bilden.

Här är i alla fall en bild på hur vi kan se ut ibland.

Sådant gör jag och Mela när vi får tid över. Men det får vi sällan dessa dagar. Jag återkommer när allt har lugnat ner sig lite. Om någon dag, eller så. Såna här intensiva perioder har det gemensamt, att de alltid brukar blåsa förbi ganska fort.

Tur, det.

Bara för att hypa det hela lite mer: ur Pirat-Mattias Twitterflöde

avbild

Fallet Vincent Franke

Vänner.

Det är en intensiv vecka, det här. Parallellt med att jag skriver ett andra paper i sociologikursen, så har jag i helgen suttit med en språkgranskad version av Vincent. Jag har skrivit en debutanttext för Svensk Bokhandel, en katalogtext till Vincent, och kommit på en bra (nåja – den är helt okej, i alla fall) rad att ha på omslaget till boken. Imorgon ska jag dessutom bli intervjuad av Studentliv. Så – det är upptagna dagar det här, därav bloggtystnad.

Men det var en sak jag ville nämna, som jag vetat i ett par dagar. Och det är att boken har fått en ny titel.

Men ta det lugnt. Den är inte så värst annorlunda. Den är egentligen inte ny, bara lite, lite ny. Vi har lagt till ett ord.

Istället för Vincent Franke heter den nu Fallet Vincent Franke.

Min förläggare konstaterade att det ju, givetvis, är självklart vem som är vem – jag är jag och Vincent är Vincent. Det är ju självklart för mig, Mela, Karl, Henry och alla andra som känner mig. Men för alla som inte känner mig, och inte har hört ett ord om mig, kan det verka onödigt förvirrande. Trots att man löser problemet genom att få läsaren att lyfta boken och öppna den (då förstår man garanterat vem som är vem), så är det ändå lite onödigt. Och det höll jag med om.

Så, mina vänner. Fallet Vincent Franke.

Så kommer den att heta när ni finner den i bokhandeln.

Ni märker det säkert, men titeln följer samma struktur som benämningen av kriminalfall i Sverige: Fallet Cats Falck, Fallet Catrine da Costa, Fallet Osmo Vallo, Fallet John Hron, och så vidare. Dessutom blir det en liten ”hejhej!” åt böcker som  Lovecrafts The Case of Charles Dexter Ward.

Jag ville bara att ni skulle veta det, att boken alltså fått en lite lite ny titel.