RSS Flöde

Om Tranströmer

2011 går Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer; den poet som betytt mest för mig (en av cirka tio som betytt något överhuvudtaget; jag är ingen älskare av poesi). Jag får reda på det när jag är på jobbet, klockan 13:01 uppdaterar jag mitt Twitter-flöde och ser Tomas Tranströmers namn överallt. Men jag sitter runt ett seminariebord då. Två av mina kollegor har skrivit en artikel, som ska kommenteras och diskuteras.

Inte förrän dagen därpå, när jag reser genom ett färgrikt, höstligt Sverige från Stockholm mot Dalarna, slår jag upp mitt (nära nog sönderlästa) exemplar avSamlade dikter 1954 – 1996. Raderna mina ögon faller på är understrukna:

Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud.
Men det börjar här.
En sång om det som är nära.

* * *

Att läsa Tranströmer är att bli vittne till gränsskiften. Vardagens utgångspunkt — hans ‘signum’ om vi nu ska tro somliga mycket lärda män och kvinnor — gör att hans rader inledningsvis ofta känns trygga; diktaren slumrar i baksätet på sin bil, står och rakar sig eller hittar ett gammalt brev i en byrålåda. Men i det vardagliga möter han stundtals en gräns, som med ens kastar om perspektivet och ger nytt ljus på tillvaron; flyttar gränsen och ger en skymt av det där ‘andra’ som finns bortom vardagen och horisonten: livets ändlighet, och andlighetens storhet! mysteriet som är naturen, människan och kärleken! Mysteriet som är livet bortom detta och känslan av att ibland vara så nära de som gått oss förlorade för alltid. Gnistor av ren existens, de ögonblick av tid då dimman lättar, som teoretiserad av så många men som verkligen visad av så få. Att läsa Tranströmer är att låta tillvaron växa, från vardagen ut och mot något annat. Den blir skarpare och tydligare, men samtidigt än mer mystisk. Diktaren har inte svaret på frågorna, men han har insett att frågorna måste undersökas, att gränsen måste utforskas när den påträffas.

* * *

Det var min svenskalärare i högstadiet som fick mig att läsa Tranströmer. Jag var femton år och hade nyligen börjat läsa Kafka (det var samme lärare som fick mig att förstå storheten i Kafka) och blev rekommenderad att ta mig till biblioteket och Prosa/Lyrik-hyllan.

”Var på din vakt, bara”, sa min lärare. Det var en gammal man, nära pensionsåldern. Han var fantastisk, en person som förkroppsligade den sortens innebörd som ordet ‘lärare’ en gång hade. En stor man, nära 1,90 lång, med silvervitt hår och kinder som en bulldog, stora glasögon. Jag vet inte om han lever idag, men jag tror det. ”Att läsa Tranströmer är att utsätta sig för en risk”, sa han.

Få vet bättre än Tranströmer att konfrontationen med det där andra är avgörande, men också farlig. I ”Från vintern 1947” tränger sig fläckar genom diktarens tapeter; levande döda som vill ha sina porträtt målade. I ”Galleriet” har den sömnlöse diktaren insett att det vilda saknar ord: att ‘marginalerna stiger till sist över sina bräddar och översvämmar texten’. Språkets gräns är rationalitetens och förnuftets gräns, och lösningen på livsgåtan finns där bortom:

ett ögonblick visar sig en människa
som på ett fotografi men klarare
och i bakgrunden

någonting som är större än hans skugga.  

* * *

I gränslandet mellan två platser, Stockholm och Dalarna, läser jag Tranströmer denna fredag, och jag läser en Tranströmer i magnifik form; en Tranströmer som kastar med pennan i sina försök att stävja ett annat gränsland i texten; mellan det omedvetna och medvetna, mellan vakenhet och sömn. Om denne 80-åring har en storhetstid vet jag inte – allt ifrån 17 Dikter till Den stora gåtan innehåller små mästerverk – men för mig har alltid perioden med MörkerseendeStigarÖstersjöar och Sanningsbarriären varit den mest drabbande. Omkring mig i tågkupén blir det översvallande och jag tänker på de jag älskar och saknar, det som skrämmer mig och det som gör mig trygg. Allting växer inför Tranströmers ord; denne vardagsperson med en distinkt blick för tecken på en annan, större tillvaro.

Det har skrivits mycket om hans bildspråk, att  metaforerna fungerar som passager från vardagen till detta ‘andra’. Det är möjligt; för Tranströmer kommer begravningarna ‘tätare och tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad’, i ”Galleriet” byter de framträdande maskerna drag och ansikten av varandra,’långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel’. Men metaforerna finns inte överallt, utan är förvånansvärt återhållna.

Upptakten till dem är de sekvenser då den vardagliga instängdheten börjar knaka i fogarna; någonting håller på att hända. Jag minns att när jag först läste honom, på buss 318 mot Simlångsdalen efter skolan, var det dessa sekvenser jag reagerade starkast över. De som föregår vad Anders Olsson i senaste avsnittet av Babel kallade ‘explosionen’; ögonblicken innan allt, bara för en stund, rämnar. Metaforerna blir en gestaltning av den förändring som är möjlig, om bara vi såg den. ‘Det händer men sällan’, anmärker han, ‘att en av oss verkligen ser den andre’.

Ingen väger det enskilda ordet mer än Tranströmer. Det är som om varje strof, varje enskild fras, kommer till livet genom en riskabel förlossning.

Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled till sist genom natthimlen.

Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

* * *

Det är inte alls så bombastiskt som det kanske låter, åtminstone inte för mig. Tranströmers poesi är inga underverk, ger inga svar. Vad Tranströmer lär oss är att det är mänskligt att vara rädd för förändringar, men att förändringar kan vara nödvändiga. Han skildrar vår dödsrädsla, med vetskapen om att döden är oundviklig. Han vet att kärlek är det största som finns, men att det är en långt ifrån hälsosam eller rakt igenom fin storhet. Och han undviker aldrig vardagen, texten är ständigt bunden till nuet. Men i nuet finns också alltid något mer, något som nästan är inom räckhåll och gör sig själv närvarande. Han påminner oss om att inte skämmas för att vi är människor.

Det är allvar: i Tranströmers poesi står  diktarens ‘jag’ på spel. Men det är inte bara allvar, eller snarare ett allvar som också undersöks genom humor och ironi. Det är en intelligent, känslig och observant författare, men också någon som kan ta ett steg tillbaka:

Vad är jag? Ibland för länge sen
kom jag för några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är

men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice.

Ni ser; det är inte ha-ha-ha!-roligt, men det är humor så som den skrivs av en poet som inser att frågan han ställer inte har något svar; att det enda svaret ibland blir en (återigen!) plötslig perspektivförskjutning, en referens till ett mångbottnat verk med många rum. Det är lite som när sångaren i The Ballet sjunger en sång om krig i ‘I Hate the War’, men det finns inga ord kvar för att beskriva helvetet, i alla fall inte i vår Twitter- och löpsedelstid där vi matas med så mycket ord (ord som betyder så lite!) – det enda som återstår är ett nynnande: na na na na na na na na na na, I hate the war.

På samma sätt måste svaret på livsgåtan ibland få vara ett eftertänksamt skämt.

* * *

Allt jag skriver nu är efterhandskonstruktioner. Inget av detta tänkte jag när jag satt på buss 318 hemåt och bläddrade mig genom hans poesi. Men känslan! Känslan av att ledsagas av någon som placerar de stora tankarna i varje människa, och inte bara de hos de som har kapital nog att ägna tid åt dem. Känslan av att bevittna hur något avgörande håller på att inträffa, och hur avgrundsdjupt sanningen om oss kanske ligger och väntar. Den fanns där redan då, och den har funnits med mig sedan dess. Jag minns min lärares ord, att vara på min vakt. Det är enkelt att förloras i en diktare som årets nobelpristagare.

Allt sjunger. Ni ska minnas det. 

Ett svar »

  1. ”Var på din vakt, bara”, sa min lärare. Det var en gammal man, nära pensionsåldern. Han var fantastisk, en person som förkroppsligade den sortens innebörd som ordet ‘lärare’ en gång hade. En stor man, nära 1,90 lång, med silvervitt hår och kinder som en bulldog, stora glasögon. Jag vet inte om han lever idag, men jag tror det. ”Att läsa Tranströmer är att utsätta sig för en risk”, sa han.
    Det här är BRA …
    Jag ska genast läsa Tranströmmer !!! 😉
    För övrigt är du nog en liten poet ?!? – eller stor …

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: